Rapport 6

Nödvändigt skvaller & trivia
Coachella är som sagt inte bara artisternas favvofestival. Det är även alla möjliga kändisars. Såväl modeller som skådisar älskar att hänga backstage i värmen. På Jens Lekmans konsert står några supermodeller och dansar. Sienna Miller är här med hela sin familj. Pink går runt med bikinitopp och vinkar avmätt till tvkamerorna. “Yes, I´m here and I´m beautiful”. När jag kommer ut från toaletten på backstage området står jag öga mod öga med Steve Tyler med scarf runt huvud och hals. Han ler lite tvetydigt samtidigt som han tuggar på något som ser ut som revbensspjäll. Antingen flirtar Steve Tyler med mat i mun eller så har han en kärlekshisoria med fläsket? Blir lite äcklad och nervös och vågar inte hålla kvar blicken. Att springa på Steve är som att springa på ett gammalt välbekant och rangligt spöke. Obehagligt men samtidigt lite trivsamt och tryggt.
Det är mörka gångar när man går mellan trailarna på artisområdet så man vet inte vem som kan komma ut ur skuggorna. Det är som en trivsam liten trailerpark med snyggt klädda gäster. Om du har riktigt tur kanske du kan bli attackerad av The Cobra snake. Mr Cobra snake förtjänar en liten introduktion: Han är den lilla killen som gjort en karriär utav att ta snapshots på LA fester. Numera flygs han in eller hyrs in till fester för att plåta och lägga upp bilder på sin sida www.thecobrasnake.com. Alla tjejer med indianfjädarar i håret och för små American Apparel kläder vill hamna på kobrans sida. Om cobra snake är på en fest då är den helt enkelt hipp. Ifrågasätt inte. Det är dagens faktum.
Sean Penn är här på Coachella också. Han har en egen trailer på artistområdet men han har rivit ner skylten med hans namn. Arrangörerna är gulliga som dekorerat varje trailer inuti med en glitter , godis och en liten tavla inspirerad av bandet eller artistens namn som gjorts av lokala konstnärer. En färgglad namnskylt med glitter sitter på dörren så alla artister hittar till sin. Shout out louds trailer är inget undantag. Känns lite som någon varit på LSD när dom inrett just den trailern som tilldelats bandet för dagen då dom spelar. Ett litet glatt lamm med rosetter och pliriga ögon hör inte till det mest normala att sätta upp på en vägg.
En stor hink med öl och sprit hör dock till det vanliga. Inte konstigt att artisterna gillar Coachella. Campingbord utanför där man kan sitta och ha “drink-picnic” underlättar. Alla har sin lilla trädgård med staket runt omkring.Jag visste inte att det skulle vara campingsemester backstage men det är en välkommen överraskning.
Frodo & Sean Penn är också här. Sean Penn har en egen trailer som han snabbt river bort namnskylten på. Han kanske känner sig lite blyg ändå. Han står i programmet som Sean Penn några gånger under festivaldagarna. Frågan alla ställer är just: Vad ska Sean Penn göra på scenen? Det visar sig att den kedjerökande kändisen ska promota en organisation som jobbar för att bygga upp New Orleans. Dagen efter festivalen kan dom som vill hjälpa till samlas vid några bussar på området. Bussarna kommer att köra dig direkt till New Orleans där du i två veckors tid bidrar med din tid och kraft för uppbyggnadsarbete. Mat och logi är gratis. Inte illa pinkat Sean.
Frodo är med sin “Precious” på festivalen: Skådisen Elijah Wood har ett ganska nystartat skivbolag och är tillsammans med en av akrobatdansarna i zienarbandet Gogol Bordello. Dom är för övrigt jättebra på scen. Kolla in www.gogolbordello.com
När vi sitter och äter i den flådiga matserveringen till höger om stora scenen är han där och ser ut att passa upp på bandet. Bandets frontfigur, den karismatiske sångaren blev förbannad över att bli stoppad i dörren utan matbiljett så Frodo försöker kompensera så alla blir glada och nöjda. Snällt.
Efterfester finns det många under festivalen och sista kvällen hamnar vi på någon skum hemmafest hos Danny Masterson, han som spelar krullhåriga Steven i That 70s show. Han har något mansion där man måste ange hemligt lösen vid grindarna för att komma in. Någon har fått lösen och dörrarna öppnas. Väl där är det en stor trädgård med en liten damm, sultankuddar som ligger lite porrigt utkastade under ett tak och ett dj bås där värden själv står och spelar. En kille kommer fram till mig och Bebban och erbjuder “wrist bands” så vi kan gå upp på dj podiet och säga hej till Danny samt dansa. Vi tackar snällt men bestämt nej. Känns lite underligt eftersom det inte är något direkt tryck för att komma upp i båset. Ingen dansar i båset utan alla andra är utspridda på tomten. Tydligen gillar Danny Shout out Louds och sätter iallafall på en av deras låtar. Det blir lite konstigt för bandet men alla håller god min.
Roligast ikväll och helt klart min bästa kändisspotting hittills är Brett från Flight of the conchords. Han står lite längre bort och verkar ha det trevligt. Om Brett är här så är det nog lite kul. Försöker ignorera att killen med “wrist bands” tycker det är supercoolt att vi kommer från “europe” och att han just konstaterade att “Ibiza is such a sexy place”. Jag hör mig själv säga: “Yeah, you think so… maybe you are right…” Usch, kom jag undan med det? Han ler fortfarande så jag säger någoti stil med “great, see you later…” och avlägsnar mig snabbt. Försöker tjuvlyssna på vad Brett snackar om utan att se för misstänksam ut. Lyckas bättre med att beställa något i baren.

Rapport 5

You got a pool, flaunt it
Man kanske inte hör det gamla vedertagna ordspråket så ofta men i Palm Springs är det en gyllende regel. Många festivalbesökare spenderar sina hårt förvärvade månadslöner på att hyra en pool med tillhörande i något av de otaliga gated communities som Palm Springs består av. Det är säkerligen billigare än hotell under festival helgen och väldigt bekvämt.
Efter en god natts sömn på Best Western är vi alla redo för att börja festivalen. Vill bara tillägga att Best western har fantastiska sängar och kuddar med olika hårdhetsgrader. Om man hittar en favorit kan man köpa den i receptionen. Options – jag blir mycket medveten om att jag är I United Stateds of options. Där en Diner meny är en mindre novell och vad som heslt är möjligt för pengar. Man undrar ju alltifd hur färsk svärdfisken på menyn är. Säkrast att gå på burgare, bacon, eggs eller cole slaw. Bara ett tips.
Ok, det är fredag och Shout out Louds är inbokade på några intervjuer med tillhörande framträdanden. Det innebär att vi börjar festivalen med att besöka just några gated communities där radiokanaler och diverse folk har hyrt in sig i flådiga hus för helgen. Entouraget får följa med. Känner mig som en lyxig fluga på väggen. Med solglasögon på kan jag observera allt ännu mer obehindrat. Problemet är att jag är lite störrre än en fluga på väggen och inte hälften så osynlig. Det blir jag medveten om så fort vi kliver in i det första huset: Det är en hus som hyrts av SPIN magazine. I varje hörn står folk med olika produkter som dom lagt ut. Baddräkter, handdukar, sneakers etc. Alla ler och säger hej med undrande blick: tillhör hon ett band? Är hon någon som är känd? Bör vi ge henne grejor? Hela grejen gör mig bara nervös så jag skyndar ut på baksidan. Där möts vi av en enorm pool, en vacker tomt med golfbana bakom och en stor utomhusbar sponsrad av Sky vodka. What would you like to drink? One of or signature drinks perhaps? Klockan är 11 am.
Bandet ska göra en intervju och ett filmat framträdande på gräsmattan vid poolen. Det är väntan som gäller så jag försöker att inte se ut som jag dräller runt för mycket medan dom andra blir indragna i rum där det ska provas sneakers etc. Att inte “drälla runt” är rätt svårt när det är den enda uppgiften man har. Jag känner mig som Bambi på hal is men försöker se så obesvärad ut som möjligt när jag sitter och bläddrar igenom en SPIN magazine. När dom andra börjar beställa drinkar vågar jag mig på att beställa en svag “signature drink”. Det är ändå nästan 40 grader varmt och lite vågat att börja med alkohol redan. Visst vill jag vara rock n´roll men får omedelbara kallsvettningarna när jag tänker på kombinationen alkohol & potentiellt solsting. Vore verkligen perfekt om “flugan på väggen” helt plötsligt behövdes köras till sjukhus. Tror inte Jimpa skulle uppskatta det. Jag sippar långsamt.
Efter en bra stund är det äntligen dags för intervjun och bandet gör ett fint med en nedskalad version av Tonight I have to leave it.
Kolla in upträdandet på http://www.spinmagazine.com/videos/coachella-08-shout-out-louds-tonight-i-have-leave-it
Jag känner mig som en stolt morsa snarare än en cool hang around när jag står och tar bilder med min engångskamera. Tänker på vad farmor alltid sa när man generat försökte åla ur badkläderna under en handduk på stranden: Men skärp dig, det är ingen som bryr sig! Det gäller att avdramatisera.
Måste erkänna att jag är något lättad när vi lämnar huset. Jag får hjälpa till att bära ut en stärkare och känner mig genast lite mer berättigad. Jag har faktiskt en upgift nu i två minuter. Det gör att jag t.om vågar mig på att ta en ful cowboy solhatt som ligger på ett sponsorbord. Eller snarare, jag ber Ted ta en åt mig…så vågad var jag.
Vi åker vidare några gator ner i området där en radiointervju väntar. Detta hus är inte lika flådigt som det förra men har ändå en pool som liknar ett mindre vattenland. Tillhörande varm(?) jacuzzi står också på. Vem vill bada jacuzzi i 40 graders värme?! Jag vågar inte fråga. Placerar mig i ett hörn inomhus eftersom jag inte klarar av att sitta i värmen och titta på en pool jag inte kan bada i. Flugan börjar bli varm i kläderna.
Banden intervjuas på löpande band.Jag lyssnar så obemärkt som möjligt. Innan Shout out Louds är det nya heta banden Vampire Weekend och Does it offend you, yeah? som sitter i soffan. De två radiovärdarna är tyvärr så dåliga att jag bara ryser när dom ställer frågor. Det kliar i fingrarna. Jag fattar inte hur banden kan hålla masken. Säga vad man vill men det är fan inte glamoröst att vara rockstjärna. Jag skulle gå ut från en sån intervju och känna mig halvt våldtagen. Shout out louds intervjun är fruktansvärd. Det är som om dom radiovärdarna inte har förberett sig ett skit och frågar helt orelevanta frågor. Helt plötsligt efter mycket meingslöst bladdrande om ingenting kommer en tekniker in och meddelar att de senaste tre minuterna inte har gått ut. Det har varit radiotystnad. Nu måste dom ta om hela igen. Det är som en parodi på riktigt dålig radio och bandet ser lite smått tilltufsade ut när de är klara. Rutinerade ruskar bandet av sig den konstiga intervjun och vi kör mot festivalområdet. Jag är sjukt nöjd. Där behöver jag inte vara en så uppenbart sysslolös person.

Rapport 4

Coachella
I hjärtat av golfmiljonärernas vattenhål Palm Springs går musikfestivalen Coachella av stapeln . För nionde året i rad invaderas den lilla ökenstaden av rock & musikälskande folk från hela världen. Jag har fått åka med som entourage till Shout out Louds. Tillsammans med bl.a Jens Lekman är dom en av de få svenska banden som spelar här i år. Det är andra gången gillt för Shout out Louds så dom vet hur allting funkar. Jag får hänga med på ett bananskal. Jag får veta att detta är något av en favoritfestival för många artister. Själv märker jag snabbt att musik, öken, gift bags och inhängnade “desert homes” verkar attrahera hardcore festivalfans såväl som yuppies. Ingen behöver kräla i gyttja eller smuts när självaste festivalområdet är på en hästpoloplan omgiven av palmer och berg. Gräset är lika snaggat och välskött som på goldbanorna i området. I denna vackra miljö klär man inte ner sig för att gå på festival. Oh no! Man klär upp sig och antar en ny, lite friare “festival-persona”. Sedan ger man sig ut för att dansa som man aldrig dansat förr, digga som man bara vågar när man står själv framför spegeln och älska alla. Alkohol och musik funkar som ett hemligt lösen. Alla med lösen, dvs alla som betalat för en biljett, är med i den outtalade pakten: What happens in Coachella, stays in Coachella. “DU säger ingenting om att jag gick runt i baddräkt och indianfjädrar i håret så säger jag ingenting om att du lekte “girls gone wild” på poolfesten igår.”
Det är massor av band som spelar under den tre dagar långa festivalen. Den stora headlinern är självfallet Prince. The man formerly known as the sign eller The sign formerly known as Prince…ingen hånar dock Prince för han är gud. Namn eller sign, spelar ingen roll. Iallafall inte i arrangörernas ögon. Han får 4,8 miljoner dollars för sitt Coachella frmaträdande så han lär sälja några extra biljetter.
Hela helgen börjar med att jag möter upp det jetlaggade bandet just inflygna från Sverige. Vi dumpar en del av Bebbans grejor i huset och sedan är det dags att hämta utrustning, diverse instrument och stärkare från “storage” . Sent på torsdagskvällen är vi alla matade och inräknade av Jimpa, bandets trogna amerikanska tour manager som egentligen heter Jim. Det svenska smeknamnet är givet och låter extra fint med amerikanskt uttal. Jim har kört bandet på flera turneer hittills och känns som en ganska tyst och snäll pappa . Jim är mer än bevandrad i den svenska kulturen och skämtar gärna om “herring” och Kalles kaviar. Hur kan man äta något så äckligt? Vi äter koreansk mat i downtown LA och packar in oss i den lilla vanen som är helt fullpackade i och med att jag, Anna som är flickvän till Carl i bandet och hennes syster Karin har fått följa med. Man kan säga att vi är ett ganska bortkommet posse utan attityd. Glada och snälla som kossorna i hagen. Väldigt rock n´roll.