Coachella
I hjärtat av
golfmiljonärernas vattenhål Palm Springs går musikfestivalen Coachella av stapeln . För nionde året i rad invaderas den lilla ökenstaden av rock & musikälskande folk från hela världen. Jag har fått åka med som entourage till Shout out Louds. Tillsammans med bl.a Jens Lekman är dom en av de få svenska banden som spelar här i år. Det är andra gången gillt för Shout out Louds så dom vet hur allting funkar. Jag får hänga med på ett bananskal. Jag får veta att detta är något av en favoritfestival för många artister. Själv märker jag snabbt att musik, öken, gift bags och inhängnade “desert homes” verkar attrahera hardcore festivalfans såväl som yuppies. Ingen behöver kräla i gyttja eller smuts när självaste festivalområdet är på en hästpoloplan omgiven av palmer och berg. Gräset är lika snaggat och välskött som på goldbanorna i området. I denna vackra miljö klär man inte ner sig för att gå på festival. Oh no! Man klär upp sig och antar en ny, lite friare “festival-persona”. Sedan ger man sig ut för att dansa som man aldrig dansat förr, digga som man bara vågar när man står själv framför spegeln och älska alla. Alkohol och musik funkar som ett hemligt lösen. Alla med lösen, dvs alla som betalat för en biljett, är med i den outtalade pakten: What happens in Coachella, stays in Coachella. “DU säger ingenting om att jag gick runt i baddräkt och indianfjädrar i håret så säger jag ingenting om att du lekte “girls gone wild” på poolfesten igår.”Det är massor av band som spelar under den tre dagar långa festivalen. Den stora headlinern är självfallet Prince. The man formerly known as the sign eller The sign formerly known as Prince…ingen hånar dock Prince för han är gud. Namn eller sign, spelar ingen roll. Iallafall inte i arrangörernas ögon. Han får 4,8 miljoner dollars för sitt Coachella frmaträdande så han lär sälja några extra biljetter.
Hela helgen börjar med att jag möter upp det jetlaggade bandet just inflygna från Sverige. Vi dumpar en del av Bebbans grejor i huset och sedan är det dags att hämta utrustning, diverse instrument och stärkare från “storage” . Sent på torsdagskvällen är vi alla matade och inräknade av Jimpa, bandets trogna amerikanska tour manager som egentligen heter Jim. Det svenska smeknamnet är givet och låter extra fint med amerikanskt uttal. Jim har kört bandet på flera turneer hittills och känns som en ganska tyst och snäll pappa . Jim är mer än bevandrad i den svenska kulturen och skämtar gärna om “herring” och Kalles kaviar. Hur kan man äta något så äckligt? Vi äter koreansk mat i downtown LA och packar in oss i den lilla vanen som är helt fullpackade i och med att jag, Anna som är flickvän till Carl i bandet och hennes syster Karin har fått följa med. Man kan säga att vi är ett ganska bortkommet posse utan attityd. Glada och snälla som kossorna i hagen. Väldigt rock n´roll.
