Installerad
Det är en fantastisk fredagskväll i Santa Monica. Jag har en riktigt slapp dag. Vaknade sent, åt frukost vid poolen, gjorde lite obehagligt skattesamtal men balanserade det med ett besök på den lokala coffeeshoppen där alla sitter med sina datorer. Hämtade mina skor från skomakarn på hörnet och gick på min första yoga klass på Santa Monica yoga. Det känns som om jag just fick en timmes massage. Klassen var så avslappnande. Kanske är det jag som börjar slappna av ordentligt efter några kaotiska veckor? Spelar ingen roll vilket. Malibu Hills är iallafall en lång lila siluett i horisonten när jag promenerar hemåt. Syrsorna spelar löjligt bra it takt med elstolparnas högljudda sprakande. Det låter som om en stor brasa brinner för glatta livet. Allt är en perfekt ram för den fantastiska fullmåne som reser sig över hustaken. Det är något med fullmånen. Den får mig alltid att tappa andan.. Skulle välja månen över solen alla gånger om jag behövde välja. Kanske betyder att jag borde brinna på bål. Vem bryr sig.? Det är helt enkelt magiskt.
Tuesday, April 22, 2008
Rapport 2
Paris Hilton & jag
Helgen på 6th street har varit fantastisk. Mary och Dave har sett till att jag fått en perfekt introduktion till LA. Vi har ätit middag på hippa Abbot Kinney road i Venice, gått strandpromenad, ätit brunch på Main Street och på Fred Segal, gått på old school rockkonsert med Supersuckers på Malibu Inn samt besökt Farmer´s market som går av stapeln varje söndag i Santa Monica. Dessutom hann jag lämna in jeepen på "tune up" så den är i bra form. Dom var t.o.m trevliga på verkstaden och fixade tanklocket som saknades. Nu lyser inte “check engine” längre. Tryggt.
Fred Segal är värt att säga några ord om .Det är ett litet känt varuhus med märkeskläder där Paris Hilton och alla hennes “wannabees” shoppar loss. Det händer att man ser paparazzi bilder därifrån i People magazine etc. Oh my god, Nicole Richie bought a sweater! När vi går in där har jag klämt in min svettiga och vinterbleka kropp i en liten solklänning. Det är värmebölja denna helg och runt 30 grader varmt! Man rör sig alltså långsamt och smink är inte att tala om. Väl inne i varuhuset sticker jag och Mary ut rätt rejält från de andra kunderna med lockat hår a la Jessica Simpson, små prydnadshundar på armen och platåsandaler. Brännan är brun och läppstiftet på plats. Man klär upp sig för att shoppa på Fred Segal. Något vi inte alls har fattat. Vi äter ändå lunch på deras ekologiska kafe´och smygtittar på spektaklet. Mycket underhållande. Måhända kan jag vara ett lysande blekt inslag i bakgrunden i People magazine snart…Man kan ju alltid hoppas.
Heltäckande room mate
Började kolla boende så smått i helgen. Tittade på annonser på short-term rental på Craigs list och kontaktade lite folk som jag fått tips om från vänner. På måndagen var det dags att “get down to business”. Jag kände att jag vill köra järnet för att hitta något så snart som möjligt då allt flackande i New York tog på krafterna och gav mig obehagliga flash backs till mina sista hemlösa månader i den stan. Jag ringer och mailar på diverse ställen under dagen. Vet inte var det är bästa att bo så jag tänker kolla in några områden som verkar vara aktuella för oss. Jag ska inte bara hitta ett ställe för mig själv. Bebban kommer i slutet av månaden och vi ska bo tillsammans under maj månad. Jag kollar Silver lake, West Hollywood, Santa Monica, Venice och Los Feliz. Det är överväldigande och jag börjar känna mig rätt stressed.
Får svar direct från en Michael som vill hyra ut sitt guesthouse i Santa Monica. Jag packar mittpick och pack IGEN (ska sova hos en annan vän denna måndag kväll) och beger mig till Michael för att kolla in hans ställe.
Michael ringer några gånger när jag är påväg. Han verkar stressed. Inte så konstigt kanske eftersom det visar sig att Michael är en stuntman som ska åka till Prag imorgon för att spela in multimiljonfilmatiseringen av GI Joe. Han har inspelning i två månader. Därefter funderar han på att backpacka lite i Europa eftersom han är singel och har all tid i världen…Älskar hur amerikaner har en förmåga att berätta lite för mycket om sig själva.
Han är mycket trevlig dock och hans lilla gueshouse är verkligen charmigt. Känns som en äldre sten & trästuga med stor öppen spis, växter och tunga mexikanska trämöbler. Det är “sliding doors” ut till baksidan där poolen gömmer sig. Sovrummet har massor av garderobutrymme och ett stadigt loft med en stor queen size säng. Under loftet skulle man lätt kunna sätta in en till säng och ha ett bekvämt sovrum för två. Ett bonus är att Michael the stuntman har två feta storbildstv set i både vardagsrum och sovrum. Kabeltv med alla filmkanaler man kan tänka sig. I vardagsrummet har han dessutom surround sound som skapar omedelbar biokänsla.
Michael berättar att han har en annan tjej som är intresserad och hon kan isåfall hyra stället för hela perioden han är borta. Tyvärr har hon hund och det är inte populärt. Jag gillar huset men det är något över vår budget. Dessutom behöver jag se lite fler ställen för att kunna jämföra. Är detta en bra deal? Jag ber stuntmannen tänka på vem han vill hyra ut till och säger att jag ska kolla med min vän ang. pengar. Vi ska höras senare på kvällen. Jag åker vidare och ska klämma in ännu ett ställe innan jag åker till mitt nästa övernattningsställe. Det andra stället visar sig var en rätt deprimerande syn. Bara sex blocks från stranden men då skulle jag dela den torftiga lägenheten med ägaren fram till slutet av månaden. Med tanke på att ägaren än en spänd, lillgammal och tvångsmässigt skämtande man som säger att han är a “writer” och försöker briljera med hur internationell han är. Yeah, I devide my time between New York, Amsterdam among others…! När jag säger hur mycket jag gillar Amsterdam och undrar var han brukar hålla hur när han är där kommer det fram att han nog inte har varit där så mycket och inte egentligen vet var han skulle bo om han bodde där en längre tid…men han skulle jättegärna vilja bo i Amsterdam. Suck.
Jag ser skräckscenariot framför mig: Dela denna lägenhet som har heltäckningsmatta på alla ställen där man inte vill ha täckning med den här snubben. Det skulle innebära psykbryt första dagen. Kan tänka mig hur han skulle svänga in i köket på morgonen och börja med: Soooo, what does this lovely Los Angeles day have in store for Sandra today? Any plans? Jag bor hellre i ett tält på stranden än betalar för det här taket. Min “wanna be roommate” drar av en “hejdå, det var trevligt att träffas” när jag ska gå! Du pratar svenska frågar jag förvånat. “Well, I like languages. I picked it up, dictionaries, y´know” får jag som svar. Som om det var det mest normala i hela världen. “Freak!” tänker jag men säger “that’s very good, keep up the good work” och går med snabba steg tillbaka till bilen. Helt plötsligt känns mitt mission att hitta ett bra boende lite mer oroväckande. Är det såna här lägenheter jag har att se fram emot?
Another part of town
Renae, en gammal vän från mitt första år på Neighborhood Playhouse har bott i LA de senaste två åren. Sist vi pratade var för ungefär två är sedan när mitt förhållande hade krashat och hon var mitt i en kaotisk skilsmässa. När jag kontaktade henne för att tala om att jag var påväg till LA fick jag veta att hon är nybliven mamma. Hon har en treårig dotter med mannen i sitt liv. Och jag som trodde att jag var snabb med att träffa någon ny... Tjiii fick jag. Nu ska jag hursomhelst sova i deras nya lägenhet och hälsa på “the baby”. Renae och jag har pratat ett antal gånger på telefon och hon har konsekvent refererat till Isla(bebisen har ju ett namn) som “the baby”. Lite konstigt i och med att hon inte säger “the dog” när hon refererar till sin chichuahua. Den heter Clementine och omnämns därefter.
Väl hemma hos Renae, Andrew & the baby, i en betydligt omysigare del av stan, hoppar Clementine upp i min famn som en kärlekstörstande liten vampyr och lämnar inte min sida förrän jag åker därifrån följande morgon. Tror inte att Clementine är så förtjust i “the baby”.
Renae och Andrew är gulliga och verkar glada över att ha mig i huset. Jag undrar i mitt stilla sinne om dom inte känner lukten av kattpiss som liksom dominerar deras nya vardagsrum. Dom har ingen katt. Jag säger ingenting. Renae och Andrew är vad man kan kalla “osvenska” föräldrar. Dom dricker båda vin och röker gärna i omgångar på balkongen.( Jag behövde inte vara det minsta orolig över att det enda jag kunde komma på att panikköpa när jag insåg att jag inte hade med mig något till dom var en vinflaska.) Efter middag och visning av deras film om Isla (Andrew gjorde en trailer a la Hollywood i julklapp till familj och vänner) samt en annan film var det dags att sova. Småbarnsmamman var trött av förståeliga skäl. När jag tackar för den trevliga kvällen rycker dom bara på axlarna och säger att “det här gör vi varje kväll”.
Mina värdars gästvänlighet räcker tyvärr inte hela vägen för en övertrött mig. När jag kryper upp på soffan i vardagsrummet som luktar som lägenheten jag hyrde i Queeens 2000, hör jag en tydlig & något panikslagen röst inombords säga: Sandra, du måste ta in på hotell imorgon!
Lilla Clementine ligger bredvid och tittar på mig med förstående ögon. Verkar som hon är intresserad av att följa med. Jag tittar på klockan. Det är inte för sent för ett textmeddelande. Jag textar Michael the stuntman: “we´ll take your place if its still available!!!!``
Somnar sedan av ren och skär utmattning.
Ljuv musik
Jag glider in och ut ur sömnen under morgonen, dels för att “the baby” har vaknat flera gånger under natten och dels för att Andrew smyger ut till jobbet. Klarvaknar dock med ett ryck när mobilen ringer kl.8.30. Det är stuntmannen. Han förklarar med en uppenbart stressad röst att han så sent som igår kväll hade bestämt sig för att den andra tjejen skulle få stället. Hon som kunde hyra längre. Till hans stora förvåning hade hon ringt sent igår natt och avbokat! Nu känner han sig matt och stressad eftersom han ska åka från flygplatsen kl.12 idag. MEN om jag kan komma över kl. 10.30 för att fixa allt praktiskt på en halvtimme så är stället mitt. Han behöver knappt avsluta meningen. Jag är påväg.
Vid tiotiden ligger Renae fortfarande helt utslagen på sängen med lilla Isla bredvid sig. Hon reagerar knappt när jag viskar att jag måste åka för att få min nya lägenhet. Det verkar sjukt jobbigt att vara småbarnsmamma. Lilla Clementine ger mig onda ögat när jag stänger dörren efter mig. Det spelar ingen roll. Jag är så förbannat glad att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Min jeep går som på räls när jag kör tillbaka från Westwood till Santa Monica. Tänk att jag ska få packa upp!! Själva tanken gör att jag får mysrys. Det spelar ingen roll hur det är, kanske är huset inte i tipptopp form, kanske är det lite för dyrt, kanske, kanske, kanske.. Skit samma!! Bara jag får packa upp och vara någonstans där jag inte behöver ta upp någon annans tid & rum. Helt egen tid, helt eget rum är ljuv musik i mina öron.
I strumplästen & andra trix
När jag kommer fram till 18th street och Ocean Park (älskar att jag ska bo vid Ocean park, låter wunderbar) står stuntmannen utanför i strumplästen. Han ber mig känna mig som hemma medan han hoppar in i sin vänninas bil och gör extra nycklar åt mig och min vän. Jag kliver gladeligen på och ser det lilla huset igen. Det är faktiskt perfekt! Känns så ombonat i någon sorts LA/New Mexico stil som känns helt rätt att vara i här och nu. Jag skriver en snabb lista på allt som jag måste fråga Michael om innan han drar. När “Mr Stunt-socks” kommer tillbaka är det bara att köra. Jag kommer inte ihåg om hyran inkluderade “utilities”, dvs el/vatten/internet och är lite nervös över hur mycket det kan gå på. Stuntmannen, likt ängeln Mikael från the Holy Bible, förklarar att allt sånt självklart ingår. Dessutom ingår cleaning service varannan vecka, två cyklar, samt vattenleverans till dörren. Tvättstuga finns i garaget och är helt gratis.(inte alls vanligt i USA). Jag tror inte det är sant. Det är den “närmast lottovinst upplevelse” jag någonsin haft!
Michael går igenom allt praktiskt som jag behöver veta medan jag skriver ett snabbkontrakt på datorn så vi har något sorts papper på vår lilla “business-deal”. Ordentliga svensken är på plats. Mitt i det ganska stressiga mötet upptäcker Michael att han glömt sin mobiltelefon i sin väninnas bil. Med tanke på att han ska till Prag om en timme är detta en mindre katastrof. Tydligen är hon nere på stranden för att repa med någon sorts cirkustrupp som hon uppträder med. Skulle jag kunna skjutsa honom dit möjligtvis? Jag säger inte nej till en ängels förfrågan så vi hoppar in i bilen. När jag frågar honom om han inte vill ta med sig skor svarar han att han gått omkring såhär hela dagen så det är ingen fara. Jag rivstartar.
En nervig Michael dirigerar mig ner till en liten gräsplätt precis vid stranden där vi möts av en något overklig syn. Framför oss på gräsplätten står ett helt gäng färgglada karaktärer på långa styltor. Dom knallar runt, skrattar och pratar som om dom inte alls stod på långa träpinnar. Michael sprintar ut i sina vita strumpor och tittar upp på jättarna. Michael är kort a la Al Pacino vilket gör det hela ännu mer Tim Burton-aktigt. Hans randiga pyjamasbrallor gör inte scenen mindre absurd. Det är precis som jag tänker mig en LSD tripp. Som “finn fem far-gone-people” istället för “finn fem fel” . Mycket underhållande.
Mission completed. Vi åker ilfart tillbaka och jag sladdar in framför Michals dörr som en riktigt GI Jane. Trodde aldrig att självaste GI joe skulle ha någon som helst inflytande på mitt liv efter 10 års ålder. Jag känner mig som en riktigt action hero som fixat biffen på tio röda. GI Jane. Yeah, that´s me.
Det är med ett stort leeende på läpparna som jag åker ner till Main Street i Santa Monica, bara några “blocks” från mitt nya hem. Vägen ner till stranden är en böljande asfalt med en blå havshorisont som backdrop. Jag kan definitivt deala med att ta den här vägen varje dag. Medan Michal tar sitt pick och pack och drar till europa äter jag lunch på ett litet kafe´. Snart ska jag åka till mitt nya hem och installera mig som den hjältinna jag är.
Helgen på 6th street har varit fantastisk. Mary och Dave har sett till att jag fått en perfekt introduktion till LA. Vi har ätit middag på hippa Abbot Kinney road i Venice, gått strandpromenad, ätit brunch på Main Street och på Fred Segal, gått på old school rockkonsert med Supersuckers på Malibu Inn samt besökt Farmer´s market som går av stapeln varje söndag i Santa Monica. Dessutom hann jag lämna in jeepen på "tune up" så den är i bra form. Dom var t.o.m trevliga på verkstaden och fixade tanklocket som saknades. Nu lyser inte “check engine” längre. Tryggt.
Fred Segal är värt att säga några ord om .Det är ett litet känt varuhus med märkeskläder där Paris Hilton och alla hennes “wannabees” shoppar loss. Det händer att man ser paparazzi bilder därifrån i People magazine etc. Oh my god, Nicole Richie bought a sweater! När vi går in där har jag klämt in min svettiga och vinterbleka kropp i en liten solklänning. Det är värmebölja denna helg och runt 30 grader varmt! Man rör sig alltså långsamt och smink är inte att tala om. Väl inne i varuhuset sticker jag och Mary ut rätt rejält från de andra kunderna med lockat hår a la Jessica Simpson, små prydnadshundar på armen och platåsandaler. Brännan är brun och läppstiftet på plats. Man klär upp sig för att shoppa på Fred Segal. Något vi inte alls har fattat. Vi äter ändå lunch på deras ekologiska kafe´och smygtittar på spektaklet. Mycket underhållande. Måhända kan jag vara ett lysande blekt inslag i bakgrunden i People magazine snart…Man kan ju alltid hoppas.
Heltäckande room mate
Började kolla boende så smått i helgen. Tittade på annonser på short-term rental på Craigs list och kontaktade lite folk som jag fått tips om från vänner. På måndagen var det dags att “get down to business”. Jag kände att jag vill köra järnet för att hitta något så snart som möjligt då allt flackande i New York tog på krafterna och gav mig obehagliga flash backs till mina sista hemlösa månader i den stan. Jag ringer och mailar på diverse ställen under dagen. Vet inte var det är bästa att bo så jag tänker kolla in några områden som verkar vara aktuella för oss. Jag ska inte bara hitta ett ställe för mig själv. Bebban kommer i slutet av månaden och vi ska bo tillsammans under maj månad. Jag kollar Silver lake, West Hollywood, Santa Monica, Venice och Los Feliz. Det är överväldigande och jag börjar känna mig rätt stressed.
Får svar direct från en Michael som vill hyra ut sitt guesthouse i Santa Monica. Jag packar mittpick och pack IGEN (ska sova hos en annan vän denna måndag kväll) och beger mig till Michael för att kolla in hans ställe.
Michael ringer några gånger när jag är påväg. Han verkar stressed. Inte så konstigt kanske eftersom det visar sig att Michael är en stuntman som ska åka till Prag imorgon för att spela in multimiljonfilmatiseringen av GI Joe. Han har inspelning i två månader. Därefter funderar han på att backpacka lite i Europa eftersom han är singel och har all tid i världen…Älskar hur amerikaner har en förmåga att berätta lite för mycket om sig själva.
Han är mycket trevlig dock och hans lilla gueshouse är verkligen charmigt. Känns som en äldre sten & trästuga med stor öppen spis, växter och tunga mexikanska trämöbler. Det är “sliding doors” ut till baksidan där poolen gömmer sig. Sovrummet har massor av garderobutrymme och ett stadigt loft med en stor queen size säng. Under loftet skulle man lätt kunna sätta in en till säng och ha ett bekvämt sovrum för två. Ett bonus är att Michael the stuntman har två feta storbildstv set i både vardagsrum och sovrum. Kabeltv med alla filmkanaler man kan tänka sig. I vardagsrummet har han dessutom surround sound som skapar omedelbar biokänsla.
Michael berättar att han har en annan tjej som är intresserad och hon kan isåfall hyra stället för hela perioden han är borta. Tyvärr har hon hund och det är inte populärt. Jag gillar huset men det är något över vår budget. Dessutom behöver jag se lite fler ställen för att kunna jämföra. Är detta en bra deal? Jag ber stuntmannen tänka på vem han vill hyra ut till och säger att jag ska kolla med min vän ang. pengar. Vi ska höras senare på kvällen. Jag åker vidare och ska klämma in ännu ett ställe innan jag åker till mitt nästa övernattningsställe. Det andra stället visar sig var en rätt deprimerande syn. Bara sex blocks från stranden men då skulle jag dela den torftiga lägenheten med ägaren fram till slutet av månaden. Med tanke på att ägaren än en spänd, lillgammal och tvångsmässigt skämtande man som säger att han är a “writer” och försöker briljera med hur internationell han är. Yeah, I devide my time between New York, Amsterdam among others…! När jag säger hur mycket jag gillar Amsterdam och undrar var han brukar hålla hur när han är där kommer det fram att han nog inte har varit där så mycket och inte egentligen vet var han skulle bo om han bodde där en längre tid…men han skulle jättegärna vilja bo i Amsterdam. Suck.
Jag ser skräckscenariot framför mig: Dela denna lägenhet som har heltäckningsmatta på alla ställen där man inte vill ha täckning med den här snubben. Det skulle innebära psykbryt första dagen. Kan tänka mig hur han skulle svänga in i köket på morgonen och börja med: Soooo, what does this lovely Los Angeles day have in store for Sandra today? Any plans? Jag bor hellre i ett tält på stranden än betalar för det här taket. Min “wanna be roommate” drar av en “hejdå, det var trevligt att träffas” när jag ska gå! Du pratar svenska frågar jag förvånat. “Well, I like languages. I picked it up, dictionaries, y´know” får jag som svar. Som om det var det mest normala i hela världen. “Freak!” tänker jag men säger “that’s very good, keep up the good work” och går med snabba steg tillbaka till bilen. Helt plötsligt känns mitt mission att hitta ett bra boende lite mer oroväckande. Är det såna här lägenheter jag har att se fram emot?
Another part of town
Renae, en gammal vän från mitt första år på Neighborhood Playhouse har bott i LA de senaste två åren. Sist vi pratade var för ungefär två är sedan när mitt förhållande hade krashat och hon var mitt i en kaotisk skilsmässa. När jag kontaktade henne för att tala om att jag var påväg till LA fick jag veta att hon är nybliven mamma. Hon har en treårig dotter med mannen i sitt liv. Och jag som trodde att jag var snabb med att träffa någon ny... Tjiii fick jag. Nu ska jag hursomhelst sova i deras nya lägenhet och hälsa på “the baby”. Renae och jag har pratat ett antal gånger på telefon och hon har konsekvent refererat till Isla(bebisen har ju ett namn) som “the baby”. Lite konstigt i och med att hon inte säger “the dog” när hon refererar till sin chichuahua. Den heter Clementine och omnämns därefter.
Väl hemma hos Renae, Andrew & the baby, i en betydligt omysigare del av stan, hoppar Clementine upp i min famn som en kärlekstörstande liten vampyr och lämnar inte min sida förrän jag åker därifrån följande morgon. Tror inte att Clementine är så förtjust i “the baby”.
Renae och Andrew är gulliga och verkar glada över att ha mig i huset. Jag undrar i mitt stilla sinne om dom inte känner lukten av kattpiss som liksom dominerar deras nya vardagsrum. Dom har ingen katt. Jag säger ingenting. Renae och Andrew är vad man kan kalla “osvenska” föräldrar. Dom dricker båda vin och röker gärna i omgångar på balkongen.( Jag behövde inte vara det minsta orolig över att det enda jag kunde komma på att panikköpa när jag insåg att jag inte hade med mig något till dom var en vinflaska.) Efter middag och visning av deras film om Isla (Andrew gjorde en trailer a la Hollywood i julklapp till familj och vänner) samt en annan film var det dags att sova. Småbarnsmamman var trött av förståeliga skäl. När jag tackar för den trevliga kvällen rycker dom bara på axlarna och säger att “det här gör vi varje kväll”.
Mina värdars gästvänlighet räcker tyvärr inte hela vägen för en övertrött mig. När jag kryper upp på soffan i vardagsrummet som luktar som lägenheten jag hyrde i Queeens 2000, hör jag en tydlig & något panikslagen röst inombords säga: Sandra, du måste ta in på hotell imorgon!
Lilla Clementine ligger bredvid och tittar på mig med förstående ögon. Verkar som hon är intresserad av att följa med. Jag tittar på klockan. Det är inte för sent för ett textmeddelande. Jag textar Michael the stuntman: “we´ll take your place if its still available!!!!``
Somnar sedan av ren och skär utmattning.
Ljuv musik
Jag glider in och ut ur sömnen under morgonen, dels för att “the baby” har vaknat flera gånger under natten och dels för att Andrew smyger ut till jobbet. Klarvaknar dock med ett ryck när mobilen ringer kl.8.30. Det är stuntmannen. Han förklarar med en uppenbart stressad röst att han så sent som igår kväll hade bestämt sig för att den andra tjejen skulle få stället. Hon som kunde hyra längre. Till hans stora förvåning hade hon ringt sent igår natt och avbokat! Nu känner han sig matt och stressad eftersom han ska åka från flygplatsen kl.12 idag. MEN om jag kan komma över kl. 10.30 för att fixa allt praktiskt på en halvtimme så är stället mitt. Han behöver knappt avsluta meningen. Jag är påväg.
Vid tiotiden ligger Renae fortfarande helt utslagen på sängen med lilla Isla bredvid sig. Hon reagerar knappt när jag viskar att jag måste åka för att få min nya lägenhet. Det verkar sjukt jobbigt att vara småbarnsmamma. Lilla Clementine ger mig onda ögat när jag stänger dörren efter mig. Det spelar ingen roll. Jag är så förbannat glad att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Min jeep går som på räls när jag kör tillbaka från Westwood till Santa Monica. Tänk att jag ska få packa upp!! Själva tanken gör att jag får mysrys. Det spelar ingen roll hur det är, kanske är huset inte i tipptopp form, kanske är det lite för dyrt, kanske, kanske, kanske.. Skit samma!! Bara jag får packa upp och vara någonstans där jag inte behöver ta upp någon annans tid & rum. Helt egen tid, helt eget rum är ljuv musik i mina öron.
I strumplästen & andra trix
När jag kommer fram till 18th street och Ocean Park (älskar att jag ska bo vid Ocean park, låter wunderbar) står stuntmannen utanför i strumplästen. Han ber mig känna mig som hemma medan han hoppar in i sin vänninas bil och gör extra nycklar åt mig och min vän. Jag kliver gladeligen på och ser det lilla huset igen. Det är faktiskt perfekt! Känns så ombonat i någon sorts LA/New Mexico stil som känns helt rätt att vara i här och nu. Jag skriver en snabb lista på allt som jag måste fråga Michael om innan han drar. När “Mr Stunt-socks” kommer tillbaka är det bara att köra. Jag kommer inte ihåg om hyran inkluderade “utilities”, dvs el/vatten/internet och är lite nervös över hur mycket det kan gå på. Stuntmannen, likt ängeln Mikael från the Holy Bible, förklarar att allt sånt självklart ingår. Dessutom ingår cleaning service varannan vecka, två cyklar, samt vattenleverans till dörren. Tvättstuga finns i garaget och är helt gratis.(inte alls vanligt i USA). Jag tror inte det är sant. Det är den “närmast lottovinst upplevelse” jag någonsin haft!
Michael går igenom allt praktiskt som jag behöver veta medan jag skriver ett snabbkontrakt på datorn så vi har något sorts papper på vår lilla “business-deal”. Ordentliga svensken är på plats. Mitt i det ganska stressiga mötet upptäcker Michael att han glömt sin mobiltelefon i sin väninnas bil. Med tanke på att han ska till Prag om en timme är detta en mindre katastrof. Tydligen är hon nere på stranden för att repa med någon sorts cirkustrupp som hon uppträder med. Skulle jag kunna skjutsa honom dit möjligtvis? Jag säger inte nej till en ängels förfrågan så vi hoppar in i bilen. När jag frågar honom om han inte vill ta med sig skor svarar han att han gått omkring såhär hela dagen så det är ingen fara. Jag rivstartar.
En nervig Michael dirigerar mig ner till en liten gräsplätt precis vid stranden där vi möts av en något overklig syn. Framför oss på gräsplätten står ett helt gäng färgglada karaktärer på långa styltor. Dom knallar runt, skrattar och pratar som om dom inte alls stod på långa träpinnar. Michael sprintar ut i sina vita strumpor och tittar upp på jättarna. Michael är kort a la Al Pacino vilket gör det hela ännu mer Tim Burton-aktigt. Hans randiga pyjamasbrallor gör inte scenen mindre absurd. Det är precis som jag tänker mig en LSD tripp. Som “finn fem far-gone-people” istället för “finn fem fel” . Mycket underhållande.
Mission completed. Vi åker ilfart tillbaka och jag sladdar in framför Michals dörr som en riktigt GI Jane. Trodde aldrig att självaste GI joe skulle ha någon som helst inflytande på mitt liv efter 10 års ålder. Jag känner mig som en riktigt action hero som fixat biffen på tio röda. GI Jane. Yeah, that´s me.
Det är med ett stort leeende på läpparna som jag åker ner till Main Street i Santa Monica, bara några “blocks” från mitt nya hem. Vägen ner till stranden är en böljande asfalt med en blå havshorisont som backdrop. Jag kan definitivt deala med att ta den här vägen varje dag. Medan Michal tar sitt pick och pack och drar till europa äter jag lunch på ett litet kafe´. Snart ska jag åka till mitt nya hem och installera mig som den hjältinna jag är.
Rapport 1
Lady´s got wheels!
Jag kliver av flyget på LAX och känner värmen. Äntligen! En jämngrå svensk vinter har satt sina spår och jag är desperat. Hade sån extrem sömnbrist efter min New York vistelse att jag faktiskt sov en par timmar på flyget! Det händer ungefär aldrig. Jag är både stolt och glad. Känner mig nästan utvilad & inte alls så blek…Lustigt vad lite värme kan göra. Endorfiner förvränger så lätt verkligheten.
Väl utcheckad på flygplatsen möter Tammi upp med jeepen jag ska få låna av Linda. Jag har såväl jeep som uppblåsbar maddrass till mitt förfogande! Som den mest proffsiga av värdinnor har Linda stoppat både madrass och sängkläder i bagageluckan. Jag är med andra ord redo för LA.
Tammi hittar mig efter att jag gett en kort beskrivning av mig själv över telefon. Bilen är framkörd och den är o så fin. Att den är grön ser jag som ett tecken..Jag blir alldeles varm om bröstet. Det är ju min favoritfärg. Tänk att jag ska få ha en bil igen. Har saknat min Renault Clio ända sedan jag sålde den 1997. Det har varit år av väntan. Nu och i nästan två månaders framöver får jag leka att detta är mitt alldeles egna fordon. Lady´s got wheels!
Tammi svänger ut på stora 110 highway och jag är officiellt mitt i bilarnas Los Angeles. Märker ganska snart att min gröna skönhet varken har air conditioner eller fläkt som funkar. Det är över 25 grader och de svarta lädersätena är rätt så klibbiga. Tammi ger mig instruktioner medan vi åker med vindrutorna öppna, pick up style. Jag tänker att nedvevade vindrutor är coolt och jag kan definitivt deala med det. Övar med armbågen vilandes på bildörren. Ja,, jag är en hopplös roadmovie romantiker. Tammi försäkrar mig att det inte kommer vara några problem att köra i stan. Jag kommer klara det. Det är bara andas djup och ringa henne om jag tappar bort mig helt. Hon är gammal ambulansförare så hon kan stan. Jag andas inte så djupt men är mycket tacksam för hennes visdomsord.
Tammi är tillsammans med Jörn, en svensk biker som åkte till LA på semester och bara blev kvar. Otaliga år senare bygger han motorcyklar tillsammans med Tammi i Compton. Vänta, låter inte det bekant? Compton. Ja men det är ju South Central Los Angeles. En av de farligaste stadsdelarna i hela USA. Det är dit vi ska. Perfekt.
Vi pratar våld när Tammi tar avfarten till Compton. Hon säger att det är lika mycket våld överallt. Polisen väljer att dölja våldet i de finare kvarteren. Gängvåldet kan dessutom slå till var som helst eftersom gängen åker till andra stadsdelar och busar. Jag är inte säker på att det skulle ha övertygat mamma och pappa där hemma om dom visste… När vi tankar berättar Tammi att växellådan strular lite och hon tror att det är “transmission fluid” som läcker. Hon ska se om hon kan fylla på det åt mig i bike shoppen. Vi stannar vid en stor grind som Tammi hoppar ut och drar åt sidan. Bakom döljer sig ett litet hus med ett stort garage & ett gäng motorcyklar. En silverglänsande trailer står parkerad på gården och två hundar kommer framspringande till bilen. Dom är inte små. Tror att dom är några sorts stora pitbulls eller något liknande. Nej, pit bulls är mindre. Någon sorts blodhund. Kan bitas ordentligt om dom vill och dom små liven är alldeles för ivriga att träffa mig. Den ena hoppar nästan in i bilen innan jag kommer ut. Jag försöker verkar lugn, för att lura både hundarna och Tammi. Show no fear, eller?
Jag träffar Jörn som ser rätt farlig ut med stor kagge, läderväst och skägg. Motorolja i ansiktet . När han ler blir han dock till en liten tomte. Hela tomteintrycket förstärks ytterligare när han öppnar munnen,. Han har en vän röst och pratar någon sorts bruten skånska! Helt fantastiskt. Inget med den här mannen går ihop. Han och Tammi är världens snällaste och hälsar mig välkomna. Tammi springer iväg för att hämta olja till växellådan medan den halvblinda blodhunden försöker följa med mig in på toaletten.
Automat såklart
Jag svettas sjukt mycket. Min kropp har chockats av motorvägsvärmen. Jag glider runt i lädersätet redan när jag vinkar hejdå till Tammi och Jörn. Nu är det bara jag, bilen och Los Angeles. Mission: att ta mig från Compton till Santa Monica. Har fått vägbeskrivning från Tammi men jag blir ändå helt paranoid när jag sitter på den femfiliga 110 highway. Vänta, skulle jag ha tagit den avfarten?? Shit,shit,shit. Jag ringer Tammi efter ungefär fem minuter för att kolla om jag är på rätt väg. Hon svarar inte. Jag fortsätter men ser helt plötsligt att det blinkar “check engine” på instrumentbrädan. Det låter inte toppen. Dessutom växlar växellådan inte alls. Jeepen är automat såklart. Motorn rusar upp till 4000 varv innan den kickar in i nästa växel. Vad var det Tammi sa? Om den inte växlar så kan du slå in den i “neutral” och sedan i “drive” igen. Vågar inte göra det mitt på motorvägen. Jag ringer Tammi igen. Ringer motorcykelshoppen också. Ingen svarar.Nu ser jag min avfart mot highway 10. Yes! Jag var på rätt väg men vad fan är det för fel på bilen? Tammi ringer. Jag nämner inte min vägparanoia med berätta om mitt “check engine” problem. Tydligen lyser det alltid. Ingen fara. Ok Jag ringer till Linda. Hon svarar och försäkrar mig att bilen är helt okej. Växellådan är trög men den komer inte krasha. Det är helt normalt.
Jag trycker gasen i botten när jag ser skyltarna mot Santa Monica och slappnar av till Indie 103.1, en riktigt bra radiokanal som jag precis upptäckt. En radiokanal som spelar bra musik. Helt otroligt men sant.
Är nu officiellt i Santa Monica och letar mig fram till min vän Marys hus. Det är här jag ska spendera min första helg i LA. Den lilla gatan är kantad av fina små hus i glada färger och välansade trädgårdar med exotiska växter. Och palmer! Palmer överallt. Jag myser. Mary och hennes sambo Dave är fortfarande på jobbet så jag ska “come in and make myself at home”. Nyckeln ligger under dörrmattan. Älskar områden där man lämnar nycklar under dörren.
Mary och jag jobbade ihop på ett av de mest bisarra sidojobben jag hade i New York. Vi jobbade båda för ett internetrreklamföretag som använde sig av tvivelaktiga metoder för att annonsera. Jag hade uppgiften att sortera internetsidor. Lägga dom i “olika hinkar”. Därav min titel “bucketeer”. Jajamensan. Mary var Head of HR(Human resources) och en av de få som inte var kufiga programmerare. Nu,två år senare ska vi hänga igen. Jag kommer ihåg hur vi båda satt och pratade om att flytta ut till kalifornien på lunchrastena i Soho. Två år senare har hon och Dave gjort slag i saken och nu är jag här på en tvåmånaders “rek-visit”. Roligt hur man på ett eller annat sätt tar sig dit man vill .
Man kan säga att Mary och Dave lever the American dream just nu: De fick båda sina drömjobb inom loppet av två månader och bor sex gator från stranden i Santa Monica. Båda jobbar inom underhållningsindustrin såklart. Dom sager att LA är en “one industry town”.
Så är det dags för min första promenad i Kalifornien. Det är inte mer än rätt att jag promenerar ner för California Avenue till Ocean Avenue. Palmerna vajar i vinden och böjer sig efter varandra i formation. Känns som om dom hälsar mig välkommen. Man tackar. Väl nere på Ocean Ave öppnar sig Stilla Havet framför mig. Glittrar som en diamantbricka. Milslång strand och folk som sakta går längs boardwalken. Bergen stoltserar över Malibu i norr. Det tar mig bara några djupa andetag att slappna av. Plötsligt känns New York väldigt långt borta. Jag är i LA, dekadensens och glamourens vagga. Drömfabriken är totalt förförisk och jag är på på plats för att se hela karusellen. Det är underbart!
Jag kliver av flyget på LAX och känner värmen. Äntligen! En jämngrå svensk vinter har satt sina spår och jag är desperat. Hade sån extrem sömnbrist efter min New York vistelse att jag faktiskt sov en par timmar på flyget! Det händer ungefär aldrig. Jag är både stolt och glad. Känner mig nästan utvilad & inte alls så blek…Lustigt vad lite värme kan göra. Endorfiner förvränger så lätt verkligheten.
Väl utcheckad på flygplatsen möter Tammi upp med jeepen jag ska få låna av Linda. Jag har såväl jeep som uppblåsbar maddrass till mitt förfogande! Som den mest proffsiga av värdinnor har Linda stoppat både madrass och sängkläder i bagageluckan. Jag är med andra ord redo för LA.
Tammi hittar mig efter att jag gett en kort beskrivning av mig själv över telefon. Bilen är framkörd och den är o så fin. Att den är grön ser jag som ett tecken..Jag blir alldeles varm om bröstet. Det är ju min favoritfärg. Tänk att jag ska få ha en bil igen. Har saknat min Renault Clio ända sedan jag sålde den 1997. Det har varit år av väntan. Nu och i nästan två månaders framöver får jag leka att detta är mitt alldeles egna fordon. Lady´s got wheels!
Tammi svänger ut på stora 110 highway och jag är officiellt mitt i bilarnas Los Angeles. Märker ganska snart att min gröna skönhet varken har air conditioner eller fläkt som funkar. Det är över 25 grader och de svarta lädersätena är rätt så klibbiga. Tammi ger mig instruktioner medan vi åker med vindrutorna öppna, pick up style. Jag tänker att nedvevade vindrutor är coolt och jag kan definitivt deala med det. Övar med armbågen vilandes på bildörren. Ja,, jag är en hopplös roadmovie romantiker. Tammi försäkrar mig att det inte kommer vara några problem att köra i stan. Jag kommer klara det. Det är bara andas djup och ringa henne om jag tappar bort mig helt. Hon är gammal ambulansförare så hon kan stan. Jag andas inte så djupt men är mycket tacksam för hennes visdomsord.
Tammi är tillsammans med Jörn, en svensk biker som åkte till LA på semester och bara blev kvar. Otaliga år senare bygger han motorcyklar tillsammans med Tammi i Compton. Vänta, låter inte det bekant? Compton. Ja men det är ju South Central Los Angeles. En av de farligaste stadsdelarna i hela USA. Det är dit vi ska. Perfekt.
Vi pratar våld när Tammi tar avfarten till Compton. Hon säger att det är lika mycket våld överallt. Polisen väljer att dölja våldet i de finare kvarteren. Gängvåldet kan dessutom slå till var som helst eftersom gängen åker till andra stadsdelar och busar. Jag är inte säker på att det skulle ha övertygat mamma och pappa där hemma om dom visste… När vi tankar berättar Tammi att växellådan strular lite och hon tror att det är “transmission fluid” som läcker. Hon ska se om hon kan fylla på det åt mig i bike shoppen. Vi stannar vid en stor grind som Tammi hoppar ut och drar åt sidan. Bakom döljer sig ett litet hus med ett stort garage & ett gäng motorcyklar. En silverglänsande trailer står parkerad på gården och två hundar kommer framspringande till bilen. Dom är inte små. Tror att dom är några sorts stora pitbulls eller något liknande. Nej, pit bulls är mindre. Någon sorts blodhund. Kan bitas ordentligt om dom vill och dom små liven är alldeles för ivriga att träffa mig. Den ena hoppar nästan in i bilen innan jag kommer ut. Jag försöker verkar lugn, för att lura både hundarna och Tammi. Show no fear, eller?
Jag träffar Jörn som ser rätt farlig ut med stor kagge, läderväst och skägg. Motorolja i ansiktet . När han ler blir han dock till en liten tomte. Hela tomteintrycket förstärks ytterligare när han öppnar munnen,. Han har en vän röst och pratar någon sorts bruten skånska! Helt fantastiskt. Inget med den här mannen går ihop. Han och Tammi är världens snällaste och hälsar mig välkomna. Tammi springer iväg för att hämta olja till växellådan medan den halvblinda blodhunden försöker följa med mig in på toaletten.
Automat såklart
Jag svettas sjukt mycket. Min kropp har chockats av motorvägsvärmen. Jag glider runt i lädersätet redan när jag vinkar hejdå till Tammi och Jörn. Nu är det bara jag, bilen och Los Angeles. Mission: att ta mig från Compton till Santa Monica. Har fått vägbeskrivning från Tammi men jag blir ändå helt paranoid när jag sitter på den femfiliga 110 highway. Vänta, skulle jag ha tagit den avfarten?? Shit,shit,shit. Jag ringer Tammi efter ungefär fem minuter för att kolla om jag är på rätt väg. Hon svarar inte. Jag fortsätter men ser helt plötsligt att det blinkar “check engine” på instrumentbrädan. Det låter inte toppen. Dessutom växlar växellådan inte alls. Jeepen är automat såklart. Motorn rusar upp till 4000 varv innan den kickar in i nästa växel. Vad var det Tammi sa? Om den inte växlar så kan du slå in den i “neutral” och sedan i “drive” igen. Vågar inte göra det mitt på motorvägen. Jag ringer Tammi igen. Ringer motorcykelshoppen också. Ingen svarar.Nu ser jag min avfart mot highway 10. Yes! Jag var på rätt väg men vad fan är det för fel på bilen? Tammi ringer. Jag nämner inte min vägparanoia med berätta om mitt “check engine” problem. Tydligen lyser det alltid. Ingen fara. Ok Jag ringer till Linda. Hon svarar och försäkrar mig att bilen är helt okej. Växellådan är trög men den komer inte krasha. Det är helt normalt.
Jag trycker gasen i botten när jag ser skyltarna mot Santa Monica och slappnar av till Indie 103.1, en riktigt bra radiokanal som jag precis upptäckt. En radiokanal som spelar bra musik. Helt otroligt men sant.
Är nu officiellt i Santa Monica och letar mig fram till min vän Marys hus. Det är här jag ska spendera min första helg i LA. Den lilla gatan är kantad av fina små hus i glada färger och välansade trädgårdar med exotiska växter. Och palmer! Palmer överallt. Jag myser. Mary och hennes sambo Dave är fortfarande på jobbet så jag ska “come in and make myself at home”. Nyckeln ligger under dörrmattan. Älskar områden där man lämnar nycklar under dörren.
Mary och jag jobbade ihop på ett av de mest bisarra sidojobben jag hade i New York. Vi jobbade båda för ett internetrreklamföretag som använde sig av tvivelaktiga metoder för att annonsera. Jag hade uppgiften att sortera internetsidor. Lägga dom i “olika hinkar”. Därav min titel “bucketeer”. Jajamensan. Mary var Head of HR(Human resources) och en av de få som inte var kufiga programmerare. Nu,två år senare ska vi hänga igen. Jag kommer ihåg hur vi båda satt och pratade om att flytta ut till kalifornien på lunchrastena i Soho. Två år senare har hon och Dave gjort slag i saken och nu är jag här på en tvåmånaders “rek-visit”. Roligt hur man på ett eller annat sätt tar sig dit man vill .
Man kan säga att Mary och Dave lever the American dream just nu: De fick båda sina drömjobb inom loppet av två månader och bor sex gator från stranden i Santa Monica. Båda jobbar inom underhållningsindustrin såklart. Dom sager att LA är en “one industry town”.
Så är det dags för min första promenad i Kalifornien. Det är inte mer än rätt att jag promenerar ner för California Avenue till Ocean Avenue. Palmerna vajar i vinden och böjer sig efter varandra i formation. Känns som om dom hälsar mig välkommen. Man tackar. Väl nere på Ocean Ave öppnar sig Stilla Havet framför mig. Glittrar som en diamantbricka. Milslång strand och folk som sakta går längs boardwalken. Bergen stoltserar över Malibu i norr. Det tar mig bara några djupa andetag att slappna av. Plötsligt känns New York väldigt långt borta. Jag är i LA, dekadensens och glamourens vagga. Drömfabriken är totalt förförisk och jag är på på plats för att se hela karusellen. Det är underbart!
Friday, April 18, 2008
Prolog
Ta-ta New York!
Det är en trött men glad jag som landar på LAX efter ett två veckors marathon i New York. Staden som aldrig sover har bokstavligen haft den uttalade effekten på mig: Jag har flyttat runt fler gånger än jag kan räkna. Jag som trodde att det skulle vara så smidigt och trevligt att hoppa runt och sova några nätter hos olika vänner...fel, fel, fel. Med en två-månaders-packning flyttar man inte runt som om man vore på weekendsemester. New York är stort och mina vänner bor i vitt skilda delar av stan. Jag borde veta detta. Jag har ju för fasiken bott i stan i sex och ett halft år! I all min iver över att vara tillbaka måste jag fått hjärnsläpp! Långa transporter, samordning av nycklar etc har haft totalt motsatt effekt än den jag önskade. Jag känner mig mer till last eftersom jag är konstant trött och måste styra upp sjutton olika boenden med kort varsel. Lägg till det faktum att jag inte varit tillbaka sedan jag lämnade mitt hem, ett sexårigt förhållande och massor av minnen bakom mig. Det är känslomässigt nog att komma tillbaka till kommersens Mecca. Man behöver kanske inte göra en stressig situation ännu mer påfrestande. Note to self: Planera inte som en backpacker när dina omständigheter är ryggsäckslösa. Vi talar massor av bagage här! Ibland är jag så förbannat optimistisk.
Min New York vistelse är alltså en riktig berg och dalbana med toppar och dalar. Staden känns nära och avlägsen på samma gång. Allt är välbekant om än lite smutsigare . Är det säkert att det luktade såhär illa när jag bodde här? Måste haft enorma näsförträgningsmekanismer som jobbade på högvarv för jämnan.
Allt började bra. Kände mig som hemma hela taxiresan från JFK till Manhattan. Ända tills jag fann mig själv ståendes mitt i förfärliga Fashion district och insåg att jag är den enda på gatan utan mål i sikte. Alla andra går, eller snarare rusar med bestämda och målmedvetna steg. För första gången är på New York gator utan ett "mission". Turist i sin egen stad. En ytterst konstig känsla.
Efter en vecka av kära och jobbiga återseenden är jag så otroligt redo för mytomspunna Kalifornien att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Allas galna arbetsscheman får mig att känna mig lätt överflödig och onödig. Det är ingens fel. Man är antingen för eller mot strömmen. Om du försöker stanna upp & reflektera är du på fel ställe. Man står bara inte mitt på Times Square och tar upp folks tid och rum! Som turist är man oftast fridsamt omedveten om sin egen osynk med the Big Apple. Som ex-New Yorkbo är jag smärtsamt medveten om min egen otakt. Måste iallafall få be och tacka för dansen. Det var vackert medan det varade.
Jag är klar med New York. Förvisso en lättnad i sig. Tänk om jag hade ångrat min flytt till Sverige? Det hade varit ännu jobbigare. Nej, New York är min stad men inte mitt hem. Nu väntar något annat. Ett land långt, långt borta där tillstramade prinsessor och kostymklädda filmkungar dansar tillsammans under plamerna. Jag är definitivt redo - Ta mig till La-La land.
Subscribe to:
Comments (Atom)
