Rapport 1

Lady´s got wheels!
Jag kliver av flyget på LAX och känner värmen. Äntligen! En jämngrå svensk vinter har satt sina spår och jag är desperat. Hade sån extrem sömnbrist efter min New York vistelse att jag faktiskt sov en par timmar på flyget! Det händer ungefär aldrig. Jag är både stolt och glad. Känner mig nästan utvilad & inte alls så blek…Lustigt vad lite värme kan göra. Endorfiner förvränger så lätt verkligheten.
Väl utcheckad på flygplatsen möter Tammi upp med jeepen jag ska få låna av Linda. Jag har såväl jeep som uppblåsbar maddrass till mitt förfogande! Som den mest proffsiga av värdinnor har Linda stoppat både madrass och sängkläder i bagageluckan. Jag är med andra ord redo för LA.
Tammi hittar mig efter att jag gett en kort beskrivning av mig själv över telefon. Bilen är framkörd och den är o så fin. Att den är grön ser jag som ett tecken..Jag blir alldeles varm om bröstet. Det är ju min favoritfärg. Tänk att jag ska få ha en bil igen. Har saknat min Renault Clio ända sedan jag sålde den 1997. Det har varit år av väntan. Nu och i nästan två månaders framöver får jag leka att detta är mitt alldeles egna fordon. Lady´s got wheels!
Tammi svänger ut på stora 110 highway och jag är officiellt mitt i bilarnas Los Angeles. Märker ganska snart att min gröna skönhet varken har air conditioner eller fläkt som funkar. Det är över 25 grader och de svarta lädersätena är rätt så klibbiga. Tammi ger mig instruktioner medan vi åker med vindrutorna öppna, pick up style. Jag tänker att nedvevade vindrutor är coolt och jag kan definitivt deala med det. Övar med armbågen vilandes på bildörren. Ja,, jag är en hopplös roadmovie romantiker. Tammi försäkrar mig att det inte kommer vara några problem att köra i stan. Jag kommer klara det. Det är bara andas djup och ringa henne om jag tappar bort mig helt. Hon är gammal ambulansförare så hon kan stan. Jag andas inte så djupt men är mycket tacksam för hennes visdomsord.
Tammi är tillsammans med Jörn, en svensk biker som åkte till LA på semester och bara blev kvar. Otaliga år senare bygger han motorcyklar tillsammans med Tammi i Compton. Vänta, låter inte det bekant? Compton. Ja men det är ju South Central Los Angeles. En av de farligaste stadsdelarna i hela USA. Det är dit vi ska. Perfekt.
Vi pratar våld när Tammi tar avfarten till Compton. Hon säger att det är lika mycket våld överallt. Polisen väljer att dölja våldet i de finare kvarteren. Gängvåldet kan dessutom slå till var som helst eftersom gängen åker till andra stadsdelar och busar. Jag är inte säker på att det skulle ha övertygat mamma och pappa där hemma om dom visste… När vi tankar berättar Tammi att växellådan strular lite och hon tror att det är “transmission fluid” som läcker. Hon ska se om hon kan fylla på det åt mig i bike shoppen. Vi stannar vid en stor grind som Tammi hoppar ut och drar åt sidan. Bakom döljer sig ett litet hus med ett stort garage & ett gäng motorcyklar. En silverglänsande trailer står parkerad på gården och två hundar kommer framspringande till bilen. Dom är inte små. Tror att dom är några sorts stora pitbulls eller något liknande. Nej, pit bulls är mindre. Någon sorts blodhund. Kan bitas ordentligt om dom vill och dom små liven är alldeles för ivriga att träffa mig. Den ena hoppar nästan in i bilen innan jag kommer ut. Jag försöker verkar lugn, för att lura både hundarna och Tammi. Show no fear, eller?
Jag träffar Jörn som ser rätt farlig ut med stor kagge, läderväst och skägg. Motorolja i ansiktet . När han ler blir han dock till en liten tomte. Hela tomteintrycket förstärks ytterligare när han öppnar munnen,. Han har en vän röst och pratar någon sorts bruten skånska! Helt fantastiskt. Inget med den här mannen går ihop. Han och Tammi är världens snällaste och hälsar mig välkomna. Tammi springer iväg för att hämta olja till växellådan medan den halvblinda blodhunden försöker följa med mig in på toaletten.

Automat såklart
Jag svettas sjukt mycket. Min kropp har chockats av motorvägsvärmen. Jag glider runt i lädersätet redan när jag vinkar hejdå till Tammi och Jörn. Nu är det bara jag, bilen och Los Angeles. Mission: att ta mig från Compton till Santa Monica. Har fått vägbeskrivning från Tammi men jag blir ändå helt paranoid när jag sitter på den femfiliga 110 highway. Vänta, skulle jag ha tagit den avfarten?? Shit,shit,shit. Jag ringer Tammi efter ungefär fem minuter för att kolla om jag är på rätt väg. Hon svarar inte. Jag fortsätter men ser helt plötsligt att det blinkar “check engine” på instrumentbrädan. Det låter inte toppen. Dessutom växlar växellådan inte alls. Jeepen är automat såklart. Motorn rusar upp till 4000 varv innan den kickar in i nästa växel. Vad var det Tammi sa? Om den inte växlar så kan du slå in den i “neutral” och sedan i “drive” igen. Vågar inte göra det mitt på motorvägen. Jag ringer Tammi igen. Ringer motorcykelshoppen också. Ingen svarar.Nu ser jag min avfart mot highway 10. Yes! Jag var på rätt väg men vad fan är det för fel på bilen? Tammi ringer. Jag nämner inte min vägparanoia med berätta om mitt “check engine” problem. Tydligen lyser det alltid. Ingen fara. Ok Jag ringer till Linda. Hon svarar och försäkrar mig att bilen är helt okej. Växellådan är trög men den komer inte krasha. Det är helt normalt.
Jag trycker gasen i botten när jag ser skyltarna mot Santa Monica och slappnar av till Indie 103.1, en riktigt bra radiokanal som jag precis upptäckt. En radiokanal som spelar bra musik. Helt otroligt men sant.
Är nu officiellt i Santa Monica och letar mig fram till min vän Marys hus. Det är här jag ska spendera min första helg i LA. Den lilla gatan är kantad av fina små hus i glada färger och välansade trädgårdar med exotiska växter. Och palmer! Palmer överallt. Jag myser. Mary och hennes sambo Dave är fortfarande på jobbet så jag ska “come in and make myself at home”. Nyckeln ligger under dörrmattan. Älskar områden där man lämnar nycklar under dörren.
Mary och jag jobbade ihop på ett av de mest bisarra sidojobben jag hade i New York. Vi jobbade båda för ett internetrreklamföretag som använde sig av tvivelaktiga metoder för att annonsera. Jag hade uppgiften att sortera internetsidor. Lägga dom i “olika hinkar”. Därav min titel “bucketeer”. Jajamensan. Mary var Head of HR(Human resources) och en av de få som inte var kufiga programmerare. Nu,två år senare ska vi hänga igen. Jag kommer ihåg hur vi båda satt och pratade om att flytta ut till kalifornien på lunchrastena i Soho. Två år senare har hon och Dave gjort slag i saken och nu är jag här på en tvåmånaders “rek-visit”. Roligt hur man på ett eller annat sätt tar sig dit man vill .
Man kan säga att Mary och Dave lever the American dream just nu: De fick båda sina drömjobb inom loppet av två månader och bor sex gator från stranden i Santa Monica. Båda jobbar inom underhållningsindustrin såklart. Dom sager att LA är en “one industry town”.
Så är det dags för min första promenad i Kalifornien. Det är inte mer än rätt att jag promenerar ner för California Avenue till Ocean Avenue. Palmerna vajar i vinden och böjer sig efter varandra i formation. Känns som om dom hälsar mig välkommen. Man tackar. Väl nere på Ocean Ave öppnar sig Stilla Havet framför mig. Glittrar som en diamantbricka. Milslång strand och folk som sakta går längs boardwalken. Bergen stoltserar över Malibu i norr. Det tar mig bara några djupa andetag att slappna av. Plötsligt känns New York väldigt långt borta. Jag är i LA, dekadensens och glamourens vagga. Drömfabriken är totalt förförisk och jag är på på plats för att se hela karusellen. Det är underbart!