Ta-ta New York!
Det är en trött men glad jag som landar på LAX efter ett två veckors marathon i New York. Staden som aldrig sover har bokstavligen haft den uttalade effekten på mig: Jag har flyttat runt fler gånger än jag kan räkna. Jag som trodde att det skulle vara så smidigt och trevligt att hoppa runt och sova några nätter hos olika vänner...fel, fel, fel. Med en två-månaders-packning flyttar man inte runt som om man vore på weekendsemester. New York är stort och mina vänner bor i vitt skilda delar av stan. Jag borde veta detta. Jag har ju för fasiken bott i stan i sex och ett halft år! I all min iver över att vara tillbaka måste jag fått hjärnsläpp! Långa transporter, samordning av nycklar etc har haft totalt motsatt effekt än den jag önskade. Jag känner mig mer till last eftersom jag är konstant trött och måste styra upp sjutton olika boenden med kort varsel. Lägg till det faktum att jag inte varit tillbaka sedan jag lämnade mitt hem, ett sexårigt förhållande och massor av minnen bakom mig. Det är känslomässigt nog att komma tillbaka till kommersens Mecca. Man behöver kanske inte göra en stressig situation ännu mer påfrestande. Note to self: Planera inte som en backpacker när dina omständigheter är ryggsäckslösa. Vi talar massor av bagage här! Ibland är jag så förbannat optimistisk.
Min New York vistelse är alltså en riktig berg och dalbana med toppar och dalar. Staden känns nära och avlägsen på samma gång. Allt är välbekant om än lite smutsigare . Är det säkert att det luktade såhär illa när jag bodde här? Måste haft enorma näsförträgningsmekanismer som jobbade på högvarv för jämnan.
Allt började bra. Kände mig som hemma hela taxiresan från JFK till Manhattan. Ända tills jag fann mig själv ståendes mitt i förfärliga Fashion district och insåg att jag är den enda på gatan utan mål i sikte. Alla andra går, eller snarare rusar med bestämda och målmedvetna steg. För första gången är på New York gator utan ett "mission". Turist i sin egen stad. En ytterst konstig känsla.
Efter en vecka av kära och jobbiga återseenden är jag så otroligt redo för mytomspunna Kalifornien att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Allas galna arbetsscheman får mig att känna mig lätt överflödig och onödig. Det är ingens fel. Man är antingen för eller mot strömmen. Om du försöker stanna upp & reflektera är du på fel ställe. Man står bara inte mitt på Times Square och tar upp folks tid och rum! Som turist är man oftast fridsamt omedveten om sin egen osynk med the Big Apple. Som ex-New Yorkbo är jag smärtsamt medveten om min egen otakt. Måste iallafall få be och tacka för dansen. Det var vackert medan det varade.
Jag är klar med New York. Förvisso en lättnad i sig. Tänk om jag hade ångrat min flytt till Sverige? Det hade varit ännu jobbigare. Nej, New York är min stad men inte mitt hem. Nu väntar något annat. Ett land långt, långt borta där tillstramade prinsessor och kostymklädda filmkungar dansar tillsammans under plamerna. Jag är definitivt redo - Ta mig till La-La land.
