Rapport 6

Nödvändigt skvaller & trivia
Coachella är som sagt inte bara artisternas favvofestival. Det är även alla möjliga kändisars. Såväl modeller som skådisar älskar att hänga backstage i värmen. På Jens Lekmans konsert står några supermodeller och dansar. Sienna Miller är här med hela sin familj. Pink går runt med bikinitopp och vinkar avmätt till tvkamerorna. “Yes, I´m here and I´m beautiful”. När jag kommer ut från toaletten på backstage området står jag öga mod öga med Steve Tyler med scarf runt huvud och hals. Han ler lite tvetydigt samtidigt som han tuggar på något som ser ut som revbensspjäll. Antingen flirtar Steve Tyler med mat i mun eller så har han en kärlekshisoria med fläsket? Blir lite äcklad och nervös och vågar inte hålla kvar blicken. Att springa på Steve är som att springa på ett gammalt välbekant och rangligt spöke. Obehagligt men samtidigt lite trivsamt och tryggt.
Det är mörka gångar när man går mellan trailarna på artisområdet så man vet inte vem som kan komma ut ur skuggorna. Det är som en trivsam liten trailerpark med snyggt klädda gäster. Om du har riktigt tur kanske du kan bli attackerad av The Cobra snake. Mr Cobra snake förtjänar en liten introduktion: Han är den lilla killen som gjort en karriär utav att ta snapshots på LA fester. Numera flygs han in eller hyrs in till fester för att plåta och lägga upp bilder på sin sida www.thecobrasnake.com. Alla tjejer med indianfjädarar i håret och för små American Apparel kläder vill hamna på kobrans sida. Om cobra snake är på en fest då är den helt enkelt hipp. Ifrågasätt inte. Det är dagens faktum.
Sean Penn är här på Coachella också. Han har en egen trailer på artistområdet men han har rivit ner skylten med hans namn. Arrangörerna är gulliga som dekorerat varje trailer inuti med en glitter , godis och en liten tavla inspirerad av bandet eller artistens namn som gjorts av lokala konstnärer. En färgglad namnskylt med glitter sitter på dörren så alla artister hittar till sin. Shout out louds trailer är inget undantag. Känns lite som någon varit på LSD när dom inrett just den trailern som tilldelats bandet för dagen då dom spelar. Ett litet glatt lamm med rosetter och pliriga ögon hör inte till det mest normala att sätta upp på en vägg.
En stor hink med öl och sprit hör dock till det vanliga. Inte konstigt att artisterna gillar Coachella. Campingbord utanför där man kan sitta och ha “drink-picnic” underlättar. Alla har sin lilla trädgård med staket runt omkring.Jag visste inte att det skulle vara campingsemester backstage men det är en välkommen överraskning.
Frodo & Sean Penn är också här. Sean Penn har en egen trailer som han snabbt river bort namnskylten på. Han kanske känner sig lite blyg ändå. Han står i programmet som Sean Penn några gånger under festivaldagarna. Frågan alla ställer är just: Vad ska Sean Penn göra på scenen? Det visar sig att den kedjerökande kändisen ska promota en organisation som jobbar för att bygga upp New Orleans. Dagen efter festivalen kan dom som vill hjälpa till samlas vid några bussar på området. Bussarna kommer att köra dig direkt till New Orleans där du i två veckors tid bidrar med din tid och kraft för uppbyggnadsarbete. Mat och logi är gratis. Inte illa pinkat Sean.
Frodo är med sin “Precious” på festivalen: Skådisen Elijah Wood har ett ganska nystartat skivbolag och är tillsammans med en av akrobatdansarna i zienarbandet Gogol Bordello. Dom är för övrigt jättebra på scen. Kolla in www.gogolbordello.com
När vi sitter och äter i den flådiga matserveringen till höger om stora scenen är han där och ser ut att passa upp på bandet. Bandets frontfigur, den karismatiske sångaren blev förbannad över att bli stoppad i dörren utan matbiljett så Frodo försöker kompensera så alla blir glada och nöjda. Snällt.
Efterfester finns det många under festivalen och sista kvällen hamnar vi på någon skum hemmafest hos Danny Masterson, han som spelar krullhåriga Steven i That 70s show. Han har något mansion där man måste ange hemligt lösen vid grindarna för att komma in. Någon har fått lösen och dörrarna öppnas. Väl där är det en stor trädgård med en liten damm, sultankuddar som ligger lite porrigt utkastade under ett tak och ett dj bås där värden själv står och spelar. En kille kommer fram till mig och Bebban och erbjuder “wrist bands” så vi kan gå upp på dj podiet och säga hej till Danny samt dansa. Vi tackar snällt men bestämt nej. Känns lite underligt eftersom det inte är något direkt tryck för att komma upp i båset. Ingen dansar i båset utan alla andra är utspridda på tomten. Tydligen gillar Danny Shout out Louds och sätter iallafall på en av deras låtar. Det blir lite konstigt för bandet men alla håller god min.
Roligast ikväll och helt klart min bästa kändisspotting hittills är Brett från Flight of the conchords. Han står lite längre bort och verkar ha det trevligt. Om Brett är här så är det nog lite kul. Försöker ignorera att killen med “wrist bands” tycker det är supercoolt att vi kommer från “europe” och att han just konstaterade att “Ibiza is such a sexy place”. Jag hör mig själv säga: “Yeah, you think so… maybe you are right…” Usch, kom jag undan med det? Han ler fortfarande så jag säger någoti stil med “great, see you later…” och avlägsnar mig snabbt. Försöker tjuvlyssna på vad Brett snackar om utan att se för misstänksam ut. Lyckas bättre med att beställa något i baren.

Rapport 5

You got a pool, flaunt it
Man kanske inte hör det gamla vedertagna ordspråket så ofta men i Palm Springs är det en gyllende regel. Många festivalbesökare spenderar sina hårt förvärvade månadslöner på att hyra en pool med tillhörande i något av de otaliga gated communities som Palm Springs består av. Det är säkerligen billigare än hotell under festival helgen och väldigt bekvämt.
Efter en god natts sömn på Best Western är vi alla redo för att börja festivalen. Vill bara tillägga att Best western har fantastiska sängar och kuddar med olika hårdhetsgrader. Om man hittar en favorit kan man köpa den i receptionen. Options – jag blir mycket medveten om att jag är I United Stateds of options. Där en Diner meny är en mindre novell och vad som heslt är möjligt för pengar. Man undrar ju alltifd hur färsk svärdfisken på menyn är. Säkrast att gå på burgare, bacon, eggs eller cole slaw. Bara ett tips.
Ok, det är fredag och Shout out Louds är inbokade på några intervjuer med tillhörande framträdanden. Det innebär att vi börjar festivalen med att besöka just några gated communities där radiokanaler och diverse folk har hyrt in sig i flådiga hus för helgen. Entouraget får följa med. Känner mig som en lyxig fluga på väggen. Med solglasögon på kan jag observera allt ännu mer obehindrat. Problemet är att jag är lite störrre än en fluga på väggen och inte hälften så osynlig. Det blir jag medveten om så fort vi kliver in i det första huset: Det är en hus som hyrts av SPIN magazine. I varje hörn står folk med olika produkter som dom lagt ut. Baddräkter, handdukar, sneakers etc. Alla ler och säger hej med undrande blick: tillhör hon ett band? Är hon någon som är känd? Bör vi ge henne grejor? Hela grejen gör mig bara nervös så jag skyndar ut på baksidan. Där möts vi av en enorm pool, en vacker tomt med golfbana bakom och en stor utomhusbar sponsrad av Sky vodka. What would you like to drink? One of or signature drinks perhaps? Klockan är 11 am.
Bandet ska göra en intervju och ett filmat framträdande på gräsmattan vid poolen. Det är väntan som gäller så jag försöker att inte se ut som jag dräller runt för mycket medan dom andra blir indragna i rum där det ska provas sneakers etc. Att inte “drälla runt” är rätt svårt när det är den enda uppgiften man har. Jag känner mig som Bambi på hal is men försöker se så obesvärad ut som möjligt när jag sitter och bläddrar igenom en SPIN magazine. När dom andra börjar beställa drinkar vågar jag mig på att beställa en svag “signature drink”. Det är ändå nästan 40 grader varmt och lite vågat att börja med alkohol redan. Visst vill jag vara rock n´roll men får omedelbara kallsvettningarna när jag tänker på kombinationen alkohol & potentiellt solsting. Vore verkligen perfekt om “flugan på väggen” helt plötsligt behövdes köras till sjukhus. Tror inte Jimpa skulle uppskatta det. Jag sippar långsamt.
Efter en bra stund är det äntligen dags för intervjun och bandet gör ett fint med en nedskalad version av Tonight I have to leave it.
Kolla in upträdandet på http://www.spinmagazine.com/videos/coachella-08-shout-out-louds-tonight-i-have-leave-it
Jag känner mig som en stolt morsa snarare än en cool hang around när jag står och tar bilder med min engångskamera. Tänker på vad farmor alltid sa när man generat försökte åla ur badkläderna under en handduk på stranden: Men skärp dig, det är ingen som bryr sig! Det gäller att avdramatisera.
Måste erkänna att jag är något lättad när vi lämnar huset. Jag får hjälpa till att bära ut en stärkare och känner mig genast lite mer berättigad. Jag har faktiskt en upgift nu i två minuter. Det gör att jag t.om vågar mig på att ta en ful cowboy solhatt som ligger på ett sponsorbord. Eller snarare, jag ber Ted ta en åt mig…så vågad var jag.
Vi åker vidare några gator ner i området där en radiointervju väntar. Detta hus är inte lika flådigt som det förra men har ändå en pool som liknar ett mindre vattenland. Tillhörande varm(?) jacuzzi står också på. Vem vill bada jacuzzi i 40 graders värme?! Jag vågar inte fråga. Placerar mig i ett hörn inomhus eftersom jag inte klarar av att sitta i värmen och titta på en pool jag inte kan bada i. Flugan börjar bli varm i kläderna.
Banden intervjuas på löpande band.Jag lyssnar så obemärkt som möjligt. Innan Shout out Louds är det nya heta banden Vampire Weekend och Does it offend you, yeah? som sitter i soffan. De två radiovärdarna är tyvärr så dåliga att jag bara ryser när dom ställer frågor. Det kliar i fingrarna. Jag fattar inte hur banden kan hålla masken. Säga vad man vill men det är fan inte glamoröst att vara rockstjärna. Jag skulle gå ut från en sån intervju och känna mig halvt våldtagen. Shout out louds intervjun är fruktansvärd. Det är som om dom radiovärdarna inte har förberett sig ett skit och frågar helt orelevanta frågor. Helt plötsligt efter mycket meingslöst bladdrande om ingenting kommer en tekniker in och meddelar att de senaste tre minuterna inte har gått ut. Det har varit radiotystnad. Nu måste dom ta om hela igen. Det är som en parodi på riktigt dålig radio och bandet ser lite smått tilltufsade ut när de är klara. Rutinerade ruskar bandet av sig den konstiga intervjun och vi kör mot festivalområdet. Jag är sjukt nöjd. Där behöver jag inte vara en så uppenbart sysslolös person.

Rapport 4

Coachella
I hjärtat av golfmiljonärernas vattenhål Palm Springs går musikfestivalen Coachella av stapeln . För nionde året i rad invaderas den lilla ökenstaden av rock & musikälskande folk från hela världen. Jag har fått åka med som entourage till Shout out Louds. Tillsammans med bl.a Jens Lekman är dom en av de få svenska banden som spelar här i år. Det är andra gången gillt för Shout out Louds så dom vet hur allting funkar. Jag får hänga med på ett bananskal. Jag får veta att detta är något av en favoritfestival för många artister. Själv märker jag snabbt att musik, öken, gift bags och inhängnade “desert homes” verkar attrahera hardcore festivalfans såväl som yuppies. Ingen behöver kräla i gyttja eller smuts när självaste festivalområdet är på en hästpoloplan omgiven av palmer och berg. Gräset är lika snaggat och välskött som på goldbanorna i området. I denna vackra miljö klär man inte ner sig för att gå på festival. Oh no! Man klär upp sig och antar en ny, lite friare “festival-persona”. Sedan ger man sig ut för att dansa som man aldrig dansat förr, digga som man bara vågar när man står själv framför spegeln och älska alla. Alkohol och musik funkar som ett hemligt lösen. Alla med lösen, dvs alla som betalat för en biljett, är med i den outtalade pakten: What happens in Coachella, stays in Coachella. “DU säger ingenting om att jag gick runt i baddräkt och indianfjädrar i håret så säger jag ingenting om att du lekte “girls gone wild” på poolfesten igår.”
Det är massor av band som spelar under den tre dagar långa festivalen. Den stora headlinern är självfallet Prince. The man formerly known as the sign eller The sign formerly known as Prince…ingen hånar dock Prince för han är gud. Namn eller sign, spelar ingen roll. Iallafall inte i arrangörernas ögon. Han får 4,8 miljoner dollars för sitt Coachella frmaträdande så han lär sälja några extra biljetter.
Hela helgen börjar med att jag möter upp det jetlaggade bandet just inflygna från Sverige. Vi dumpar en del av Bebbans grejor i huset och sedan är det dags att hämta utrustning, diverse instrument och stärkare från “storage” . Sent på torsdagskvällen är vi alla matade och inräknade av Jimpa, bandets trogna amerikanska tour manager som egentligen heter Jim. Det svenska smeknamnet är givet och låter extra fint med amerikanskt uttal. Jim har kört bandet på flera turneer hittills och känns som en ganska tyst och snäll pappa . Jim är mer än bevandrad i den svenska kulturen och skämtar gärna om “herring” och Kalles kaviar. Hur kan man äta något så äckligt? Vi äter koreansk mat i downtown LA och packar in oss i den lilla vanen som är helt fullpackade i och med att jag, Anna som är flickvän till Carl i bandet och hennes syster Karin har fått följa med. Man kan säga att vi är ett ganska bortkommet posse utan attityd. Glada och snälla som kossorna i hagen. Väldigt rock n´roll.

Rapport 3

Installerad
Det är en fantastisk fredagskväll i Santa Monica. Jag har en riktigt slapp dag. Vaknade sent, åt frukost vid poolen, gjorde lite obehagligt skattesamtal men balanserade det med ett besök på den lokala coffeeshoppen där alla sitter med sina datorer. Hämtade mina skor från skomakarn på hörnet och gick på min första yoga klass på Santa Monica yoga. Det känns som om jag just fick en timmes massage. Klassen var så avslappnande. Kanske är det jag som börjar slappna av ordentligt efter några kaotiska veckor? Spelar ingen roll vilket. Malibu Hills är iallafall en lång lila siluett i horisonten när jag promenerar hemåt. Syrsorna spelar löjligt bra it takt med elstolparnas högljudda sprakande. Det låter som om en stor brasa brinner för glatta livet. Allt är en perfekt ram för den fantastiska fullmåne som reser sig över hustaken. Det är något med fullmånen. Den får mig alltid att tappa andan.. Skulle välja månen över solen alla gånger om jag behövde välja. Kanske betyder att jag borde brinna på bål. Vem bryr sig.? Det är helt enkelt magiskt.

Rapport 2

Paris Hilton & jag
Helgen på 6th street har varit fantastisk. Mary och Dave har sett till att jag fått en perfekt introduktion till LA. Vi har ätit middag på hippa Abbot Kinney road i Venice, gått strandpromenad, ätit brunch på Main Street och på Fred Segal, gått på old school rockkonsert med Supersuckers på Malibu Inn samt besökt Farmer´s market som går av stapeln varje söndag i Santa Monica. Dessutom hann jag lämna in jeepen på "tune up" så den är i bra form. Dom var t.o.m trevliga på verkstaden och fixade tanklocket som saknades. Nu lyser inte “check engine” längre. Tryggt.
Fred Segal är värt att säga några ord om .Det är ett litet känt varuhus med märkeskläder där Paris Hilton och alla hennes “wannabees” shoppar loss. Det händer att man ser paparazzi bilder därifrån i People magazine etc. Oh my god, Nicole Richie bought a sweater! När vi går in där har jag klämt in min svettiga och vinterbleka kropp i en liten solklänning. Det är värmebölja denna helg och runt 30 grader varmt! Man rör sig alltså långsamt och smink är inte att tala om. Väl inne i varuhuset sticker jag och Mary ut rätt rejält från de andra kunderna med lockat hår a la Jessica Simpson, små prydnadshundar på armen och platåsandaler. Brännan är brun och läppstiftet på plats. Man klär upp sig för att shoppa på Fred Segal. Något vi inte alls har fattat. Vi äter ändå lunch på deras ekologiska kafe´och smygtittar på spektaklet. Mycket underhållande. Måhända kan jag vara ett lysande blekt inslag i bakgrunden i People magazine snart…Man kan ju alltid hoppas.

Heltäckande room mate
Började kolla boende så smått i helgen. Tittade på annonser på short-term rental på Craigs list och kontaktade lite folk som jag fått tips om från vänner. På måndagen var det dags att “get down to business”. Jag kände att jag vill köra järnet för att hitta något så snart som möjligt då allt flackande i New York tog på krafterna och gav mig obehagliga flash backs till mina sista hemlösa månader i den stan. Jag ringer och mailar på diverse ställen under dagen. Vet inte var det är bästa att bo så jag tänker kolla in några områden som verkar vara aktuella för oss. Jag ska inte bara hitta ett ställe för mig själv. Bebban kommer i slutet av månaden och vi ska bo tillsammans under maj månad. Jag kollar Silver lake, West Hollywood, Santa Monica, Venice och Los Feliz. Det är överväldigande och jag börjar känna mig rätt stressed.
Får svar direct från en Michael som vill hyra ut sitt guesthouse i Santa Monica. Jag packar mittpick och pack IGEN (ska sova hos en annan vän denna måndag kväll) och beger mig till Michael för att kolla in hans ställe.
Michael ringer några gånger när jag är påväg. Han verkar stressed. Inte så konstigt kanske eftersom det visar sig att Michael är en stuntman som ska åka till Prag imorgon för att spela in multimiljonfilmatiseringen av GI Joe. Han har inspelning i två månader. Därefter funderar han på att backpacka lite i Europa eftersom han är singel och har all tid i världen…Älskar hur amerikaner har en förmåga att berätta lite för mycket om sig själva.
Han är mycket trevlig dock och hans lilla gueshouse är verkligen charmigt. Känns som en äldre sten & trästuga med stor öppen spis, växter och tunga mexikanska trämöbler. Det är “sliding doors” ut till baksidan där poolen gömmer sig. Sovrummet har massor av garderobutrymme och ett stadigt loft med en stor queen size säng. Under loftet skulle man lätt kunna sätta in en till säng och ha ett bekvämt sovrum för två. Ett bonus är att Michael the stuntman har två feta storbildstv set i både vardagsrum och sovrum. Kabeltv med alla filmkanaler man kan tänka sig. I vardagsrummet har han dessutom surround sound som skapar omedelbar biokänsla.
Michael berättar att han har en annan tjej som är intresserad och hon kan isåfall hyra stället för hela perioden han är borta. Tyvärr har hon hund och det är inte populärt. Jag gillar huset men det är något över vår budget. Dessutom behöver jag se lite fler ställen för att kunna jämföra. Är detta en bra deal? Jag ber stuntmannen tänka på vem han vill hyra ut till och säger att jag ska kolla med min vän ang. pengar. Vi ska höras senare på kvällen. Jag åker vidare och ska klämma in ännu ett ställe innan jag åker till mitt nästa övernattningsställe. Det andra stället visar sig var en rätt deprimerande syn. Bara sex blocks från stranden men då skulle jag dela den torftiga lägenheten med ägaren fram till slutet av månaden. Med tanke på att ägaren än en spänd, lillgammal och tvångsmässigt skämtande man som säger att han är a “writer” och försöker briljera med hur internationell han är. Yeah, I devide my time between New York, Amsterdam among others…! När jag säger hur mycket jag gillar Amsterdam och undrar var han brukar hålla hur när han är där kommer det fram att han nog inte har varit där så mycket och inte egentligen vet var han skulle bo om han bodde där en längre tid…men han skulle jättegärna vilja bo i Amsterdam. Suck.
Jag ser skräckscenariot framför mig: Dela denna lägenhet som har heltäckningsmatta på alla ställen där man inte vill ha täckning med den här snubben. Det skulle innebära psykbryt första dagen. Kan tänka mig hur han skulle svänga in i köket på morgonen och börja med: Soooo, what does this lovely Los Angeles day have in store for Sandra today? Any plans? Jag bor hellre i ett tält på stranden än betalar för det här taket. Min “wanna be roommate” drar av en “hejdå, det var trevligt att träffas” när jag ska gå! Du pratar svenska frågar jag förvånat. “Well, I like languages. I picked it up, dictionaries, y´know” får jag som svar. Som om det var det mest normala i hela världen. “Freak!” tänker jag men säger “that’s very good, keep up the good work” och går med snabba steg tillbaka till bilen. Helt plötsligt känns mitt mission att hitta ett bra boende lite mer oroväckande. Är det såna här lägenheter jag har att se fram emot?

Another part of town
Renae, en gammal vän från mitt första år på Neighborhood Playhouse har bott i LA de senaste två åren. Sist vi pratade var för ungefär två är sedan när mitt förhållande hade krashat och hon var mitt i en kaotisk skilsmässa. När jag kontaktade henne för att tala om att jag var påväg till LA fick jag veta att hon är nybliven mamma. Hon har en treårig dotter med mannen i sitt liv. Och jag som trodde att jag var snabb med att träffa någon ny... Tjiii fick jag. Nu ska jag hursomhelst sova i deras nya lägenhet och hälsa på “the baby”. Renae och jag har pratat ett antal gånger på telefon och hon har konsekvent refererat till Isla(bebisen har ju ett namn) som “the baby”. Lite konstigt i och med att hon inte säger “the dog” när hon refererar till sin chichuahua. Den heter Clementine och omnämns därefter.
Väl hemma hos Renae, Andrew & the baby, i en betydligt omysigare del av stan, hoppar Clementine upp i min famn som en kärlekstörstande liten vampyr och lämnar inte min sida förrän jag åker därifrån följande morgon. Tror inte att Clementine är så förtjust i “the baby”.
Renae och Andrew är gulliga och verkar glada över att ha mig i huset. Jag undrar i mitt stilla sinne om dom inte känner lukten av kattpiss som liksom dominerar deras nya vardagsrum. Dom har ingen katt. Jag säger ingenting. Renae och Andrew är vad man kan kalla “osvenska” föräldrar. Dom dricker båda vin och röker gärna i omgångar på balkongen.( Jag behövde inte vara det minsta orolig över att det enda jag kunde komma på att panikköpa när jag insåg att jag inte hade med mig något till dom var en vinflaska.) Efter middag och visning av deras film om Isla (Andrew gjorde en trailer a la Hollywood i julklapp till familj och vänner) samt en annan film var det dags att sova. Småbarnsmamman var trött av förståeliga skäl. När jag tackar för den trevliga kvällen rycker dom bara på axlarna och säger att “det här gör vi varje kväll”.
Mina värdars gästvänlighet räcker tyvärr inte hela vägen för en övertrött mig. När jag kryper upp på soffan i vardagsrummet som luktar som lägenheten jag hyrde i Queeens 2000, hör jag en tydlig & något panikslagen röst inombords säga: Sandra, du måste ta in på hotell imorgon!
Lilla Clementine ligger bredvid och tittar på mig med förstående ögon. Verkar som hon är intresserad av att följa med. Jag tittar på klockan. Det är inte för sent för ett textmeddelande. Jag textar Michael the stuntman: “we´ll take your place if its still available!!!!``
Somnar sedan av ren och skär utmattning.
Ljuv musik
Jag glider in och ut ur sömnen under morgonen, dels för att “the baby” har vaknat flera gånger under natten och dels för att Andrew smyger ut till jobbet. Klarvaknar dock med ett ryck när mobilen ringer kl.8.30. Det är stuntmannen. Han förklarar med en uppenbart stressad röst att han så sent som igår kväll hade bestämt sig för att den andra tjejen skulle få stället. Hon som kunde hyra längre. Till hans stora förvåning hade hon ringt sent igår natt och avbokat! Nu känner han sig matt och stressad eftersom han ska åka från flygplatsen kl.12 idag. MEN om jag kan komma över kl. 10.30 för att fixa allt praktiskt på en halvtimme så är stället mitt. Han behöver knappt avsluta meningen. Jag är påväg.
Vid tiotiden ligger Renae fortfarande helt utslagen på sängen med lilla Isla bredvid sig. Hon reagerar knappt när jag viskar att jag måste åka för att få min nya lägenhet. Det verkar sjukt jobbigt att vara småbarnsmamma. Lilla Clementine ger mig onda ögat när jag stänger dörren efter mig. Det spelar ingen roll. Jag är så förbannat glad att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Min jeep går som på räls när jag kör tillbaka från Westwood till Santa Monica. Tänk att jag ska få packa upp!! Själva tanken gör att jag får mysrys. Det spelar ingen roll hur det är, kanske är huset inte i tipptopp form, kanske är det lite för dyrt, kanske, kanske, kanske.. Skit samma!! Bara jag får packa upp och vara någonstans där jag inte behöver ta upp någon annans tid & rum. Helt egen tid, helt eget rum är ljuv musik i mina öron.

I strumplästen & andra trix
När jag kommer fram till 18th street och Ocean Park (älskar att jag ska bo vid Ocean park, låter wunderbar) står stuntmannen utanför i strumplästen. Han ber mig känna mig som hemma medan han hoppar in i sin vänninas bil och gör extra nycklar åt mig och min vän. Jag kliver gladeligen på och ser det lilla huset igen. Det är faktiskt perfekt! Känns så ombonat i någon sorts LA/New Mexico stil som känns helt rätt att vara i här och nu. Jag skriver en snabb lista på allt som jag måste fråga Michael om innan han drar. När “Mr Stunt-socks” kommer tillbaka är det bara att köra. Jag kommer inte ihåg om hyran inkluderade “utilities”, dvs el/vatten/internet och är lite nervös över hur mycket det kan gå på. Stuntmannen, likt ängeln Mikael från the Holy Bible, förklarar att allt sånt självklart ingår. Dessutom ingår cleaning service varannan vecka, två cyklar, samt vattenleverans till dörren. Tvättstuga finns i garaget och är helt gratis.(inte alls vanligt i USA). Jag tror inte det är sant. Det är den “närmast lottovinst upplevelse” jag någonsin haft!
Michael går igenom allt praktiskt som jag behöver veta medan jag skriver ett snabbkontrakt på datorn så vi har något sorts papper på vår lilla “business-deal”. Ordentliga svensken är på plats. Mitt i det ganska stressiga mötet upptäcker Michael att han glömt sin mobiltelefon i sin väninnas bil. Med tanke på att han ska till Prag om en timme är detta en mindre katastrof. Tydligen är hon nere på stranden för att repa med någon sorts cirkustrupp som hon uppträder med. Skulle jag kunna skjutsa honom dit möjligtvis? Jag säger inte nej till en ängels förfrågan så vi hoppar in i bilen. När jag frågar honom om han inte vill ta med sig skor svarar han att han gått omkring såhär hela dagen så det är ingen fara. Jag rivstartar.
En nervig Michael dirigerar mig ner till en liten gräsplätt precis vid stranden där vi möts av en något overklig syn. Framför oss på gräsplätten står ett helt gäng färgglada karaktärer på långa styltor. Dom knallar runt, skrattar och pratar som om dom inte alls stod på långa träpinnar. Michael sprintar ut i sina vita strumpor och tittar upp på jättarna. Michael är kort a la Al Pacino vilket gör det hela ännu mer Tim Burton-aktigt. Hans randiga pyjamasbrallor gör inte scenen mindre absurd. Det är precis som jag tänker mig en LSD tripp. Som “finn fem far-gone-people” istället för “finn fem fel” . Mycket underhållande.
Mission completed. Vi åker ilfart tillbaka och jag sladdar in framför Michals dörr som en riktigt GI Jane. Trodde aldrig att självaste GI joe skulle ha någon som helst inflytande på mitt liv efter 10 års ålder. Jag känner mig som en riktigt action hero som fixat biffen på tio röda. GI Jane. Yeah, that´s me.
Det är med ett stort leeende på läpparna som jag åker ner till Main Street i Santa Monica, bara några “blocks” från mitt nya hem. Vägen ner till stranden är en böljande asfalt med en blå havshorisont som backdrop. Jag kan definitivt deala med att ta den här vägen varje dag. Medan Michal tar sitt pick och pack och drar till europa äter jag lunch på ett litet kafe´. Snart ska jag åka till mitt nya hem och installera mig som den hjältinna jag är.

Rapport 1

Lady´s got wheels!
Jag kliver av flyget på LAX och känner värmen. Äntligen! En jämngrå svensk vinter har satt sina spår och jag är desperat. Hade sån extrem sömnbrist efter min New York vistelse att jag faktiskt sov en par timmar på flyget! Det händer ungefär aldrig. Jag är både stolt och glad. Känner mig nästan utvilad & inte alls så blek…Lustigt vad lite värme kan göra. Endorfiner förvränger så lätt verkligheten.
Väl utcheckad på flygplatsen möter Tammi upp med jeepen jag ska få låna av Linda. Jag har såväl jeep som uppblåsbar maddrass till mitt förfogande! Som den mest proffsiga av värdinnor har Linda stoppat både madrass och sängkläder i bagageluckan. Jag är med andra ord redo för LA.
Tammi hittar mig efter att jag gett en kort beskrivning av mig själv över telefon. Bilen är framkörd och den är o så fin. Att den är grön ser jag som ett tecken..Jag blir alldeles varm om bröstet. Det är ju min favoritfärg. Tänk att jag ska få ha en bil igen. Har saknat min Renault Clio ända sedan jag sålde den 1997. Det har varit år av väntan. Nu och i nästan två månaders framöver får jag leka att detta är mitt alldeles egna fordon. Lady´s got wheels!
Tammi svänger ut på stora 110 highway och jag är officiellt mitt i bilarnas Los Angeles. Märker ganska snart att min gröna skönhet varken har air conditioner eller fläkt som funkar. Det är över 25 grader och de svarta lädersätena är rätt så klibbiga. Tammi ger mig instruktioner medan vi åker med vindrutorna öppna, pick up style. Jag tänker att nedvevade vindrutor är coolt och jag kan definitivt deala med det. Övar med armbågen vilandes på bildörren. Ja,, jag är en hopplös roadmovie romantiker. Tammi försäkrar mig att det inte kommer vara några problem att köra i stan. Jag kommer klara det. Det är bara andas djup och ringa henne om jag tappar bort mig helt. Hon är gammal ambulansförare så hon kan stan. Jag andas inte så djupt men är mycket tacksam för hennes visdomsord.
Tammi är tillsammans med Jörn, en svensk biker som åkte till LA på semester och bara blev kvar. Otaliga år senare bygger han motorcyklar tillsammans med Tammi i Compton. Vänta, låter inte det bekant? Compton. Ja men det är ju South Central Los Angeles. En av de farligaste stadsdelarna i hela USA. Det är dit vi ska. Perfekt.
Vi pratar våld när Tammi tar avfarten till Compton. Hon säger att det är lika mycket våld överallt. Polisen väljer att dölja våldet i de finare kvarteren. Gängvåldet kan dessutom slå till var som helst eftersom gängen åker till andra stadsdelar och busar. Jag är inte säker på att det skulle ha övertygat mamma och pappa där hemma om dom visste… När vi tankar berättar Tammi att växellådan strular lite och hon tror att det är “transmission fluid” som läcker. Hon ska se om hon kan fylla på det åt mig i bike shoppen. Vi stannar vid en stor grind som Tammi hoppar ut och drar åt sidan. Bakom döljer sig ett litet hus med ett stort garage & ett gäng motorcyklar. En silverglänsande trailer står parkerad på gården och två hundar kommer framspringande till bilen. Dom är inte små. Tror att dom är några sorts stora pitbulls eller något liknande. Nej, pit bulls är mindre. Någon sorts blodhund. Kan bitas ordentligt om dom vill och dom små liven är alldeles för ivriga att träffa mig. Den ena hoppar nästan in i bilen innan jag kommer ut. Jag försöker verkar lugn, för att lura både hundarna och Tammi. Show no fear, eller?
Jag träffar Jörn som ser rätt farlig ut med stor kagge, läderväst och skägg. Motorolja i ansiktet . När han ler blir han dock till en liten tomte. Hela tomteintrycket förstärks ytterligare när han öppnar munnen,. Han har en vän röst och pratar någon sorts bruten skånska! Helt fantastiskt. Inget med den här mannen går ihop. Han och Tammi är världens snällaste och hälsar mig välkomna. Tammi springer iväg för att hämta olja till växellådan medan den halvblinda blodhunden försöker följa med mig in på toaletten.

Automat såklart
Jag svettas sjukt mycket. Min kropp har chockats av motorvägsvärmen. Jag glider runt i lädersätet redan när jag vinkar hejdå till Tammi och Jörn. Nu är det bara jag, bilen och Los Angeles. Mission: att ta mig från Compton till Santa Monica. Har fått vägbeskrivning från Tammi men jag blir ändå helt paranoid när jag sitter på den femfiliga 110 highway. Vänta, skulle jag ha tagit den avfarten?? Shit,shit,shit. Jag ringer Tammi efter ungefär fem minuter för att kolla om jag är på rätt väg. Hon svarar inte. Jag fortsätter men ser helt plötsligt att det blinkar “check engine” på instrumentbrädan. Det låter inte toppen. Dessutom växlar växellådan inte alls. Jeepen är automat såklart. Motorn rusar upp till 4000 varv innan den kickar in i nästa växel. Vad var det Tammi sa? Om den inte växlar så kan du slå in den i “neutral” och sedan i “drive” igen. Vågar inte göra det mitt på motorvägen. Jag ringer Tammi igen. Ringer motorcykelshoppen också. Ingen svarar.Nu ser jag min avfart mot highway 10. Yes! Jag var på rätt väg men vad fan är det för fel på bilen? Tammi ringer. Jag nämner inte min vägparanoia med berätta om mitt “check engine” problem. Tydligen lyser det alltid. Ingen fara. Ok Jag ringer till Linda. Hon svarar och försäkrar mig att bilen är helt okej. Växellådan är trög men den komer inte krasha. Det är helt normalt.
Jag trycker gasen i botten när jag ser skyltarna mot Santa Monica och slappnar av till Indie 103.1, en riktigt bra radiokanal som jag precis upptäckt. En radiokanal som spelar bra musik. Helt otroligt men sant.
Är nu officiellt i Santa Monica och letar mig fram till min vän Marys hus. Det är här jag ska spendera min första helg i LA. Den lilla gatan är kantad av fina små hus i glada färger och välansade trädgårdar med exotiska växter. Och palmer! Palmer överallt. Jag myser. Mary och hennes sambo Dave är fortfarande på jobbet så jag ska “come in and make myself at home”. Nyckeln ligger under dörrmattan. Älskar områden där man lämnar nycklar under dörren.
Mary och jag jobbade ihop på ett av de mest bisarra sidojobben jag hade i New York. Vi jobbade båda för ett internetrreklamföretag som använde sig av tvivelaktiga metoder för att annonsera. Jag hade uppgiften att sortera internetsidor. Lägga dom i “olika hinkar”. Därav min titel “bucketeer”. Jajamensan. Mary var Head of HR(Human resources) och en av de få som inte var kufiga programmerare. Nu,två år senare ska vi hänga igen. Jag kommer ihåg hur vi båda satt och pratade om att flytta ut till kalifornien på lunchrastena i Soho. Två år senare har hon och Dave gjort slag i saken och nu är jag här på en tvåmånaders “rek-visit”. Roligt hur man på ett eller annat sätt tar sig dit man vill .
Man kan säga att Mary och Dave lever the American dream just nu: De fick båda sina drömjobb inom loppet av två månader och bor sex gator från stranden i Santa Monica. Båda jobbar inom underhållningsindustrin såklart. Dom sager att LA är en “one industry town”.
Så är det dags för min första promenad i Kalifornien. Det är inte mer än rätt att jag promenerar ner för California Avenue till Ocean Avenue. Palmerna vajar i vinden och böjer sig efter varandra i formation. Känns som om dom hälsar mig välkommen. Man tackar. Väl nere på Ocean Ave öppnar sig Stilla Havet framför mig. Glittrar som en diamantbricka. Milslång strand och folk som sakta går längs boardwalken. Bergen stoltserar över Malibu i norr. Det tar mig bara några djupa andetag att slappna av. Plötsligt känns New York väldigt långt borta. Jag är i LA, dekadensens och glamourens vagga. Drömfabriken är totalt förförisk och jag är på på plats för att se hela karusellen. Det är underbart!

Prolog

Ta-ta New York!

Det är en trött men glad jag som landar på LAX efter ett två veckors marathon i New York. Staden som aldrig sover har bokstavligen haft den uttalade effekten på mig: Jag har flyttat runt fler gånger än jag kan räkna. Jag som trodde att det skulle vara så smidigt och trevligt att hoppa runt och sova några nätter hos olika vänner...fel, fel, fel. Med en två-månaders-packning flyttar man inte runt som om man vore på weekendsemester. New York är stort och mina vänner bor i vitt skilda delar av stan. Jag borde veta detta. Jag har ju för fasiken bott i stan i sex och ett halft år! I all min iver över att vara tillbaka måste jag fått hjärnsläpp! Långa transporter, samordning av nycklar etc har haft totalt motsatt effekt än den jag önskade. Jag känner mig mer till last eftersom jag är konstant trött och måste styra upp sjutton olika boenden med kort varsel. Lägg till det faktum att jag inte varit tillbaka sedan jag lämnade mitt hem, ett sexårigt förhållande och massor av minnen bakom mig. Det är känslomässigt nog att komma tillbaka till kommersens Mecca. Man behöver kanske inte göra en stressig situation ännu mer påfrestande. Note to self: Planera inte som en backpacker när dina omständigheter är ryggsäckslösa. Vi talar massor av bagage här! Ibland är jag så förbannat optimistisk. 

Min New York vistelse är alltså en riktig berg och dalbana med toppar och dalar. Staden känns nära och avlägsen på samma gång. Allt är välbekant om än lite smutsigare . Är det säkert att det luktade såhär illa när jag bodde här? Måste haft enorma näsförträgningsmekanismer som  jobbade på högvarv för jämnan. 

Allt började bra. Kände mig som hemma hela taxiresan från JFK till Manhattan. Ända tills jag fann mig själv ståendes mitt i förfärliga Fashion district och insåg att jag är den enda på gatan utan mål i sikte. Alla andra går, eller snarare rusar med bestämda och  målmedvetna steg. För första gången är på New York gator utan ett "mission". Turist i sin egen stad. En ytterst konstig känsla.

Efter en vecka av kära och jobbiga återseenden är jag så otroligt redo för mytomspunna Kalifornien att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Allas galna arbetsscheman får mig att känna mig lätt överflödig och onödig. Det är ingens fel. Man är antingen för eller mot strömmen.  Om du försöker stanna upp & reflektera är du på fel ställe.  Man står bara inte mitt på Times Square och tar upp folks tid och rum! Som turist är man oftast fridsamt omedveten om sin egen osynk med the Big Apple. Som ex-New Yorkbo är jag smärtsamt medveten om min egen otakt. Måste iallafall få be och tacka för dansen. Det var vackert medan det varade. 

Jag är klar med New York. Förvisso en lättnad i sig. Tänk om jag hade ångrat min flytt till Sverige? Det hade varit ännu jobbigare. Nej, New York är min stad men inte mitt hem. Nu väntar något annat. Ett land långt, långt borta där tillstramade prinsessor och kostymklädda filmkungar dansar tillsammans under plamerna. Jag är definitivt redo - Ta mig till La-La land.